Många saker gör mig glad och en del saker gör mig lycklig. Lars Ohly är sällan varken det ena eller det andra. På senare tid har han dock blivit det främsta beviset på regeringens framgångsrika politik, och ironin gör mig såväl glad som lycklig. Ohly har under alliansens tid vid makten äntligen haft råd att äta sig mer än mätt. Han har ökat sitt omfång flera storlekar under nuvarande mandatperiod, något som tydligen inte var möjligt under sossarna. Trots att han som så många andra har fått det bättre verkar han obstinat inställd på att försöka försämra sin och många andras situation i höst. Kan det vara så att han inte kunde hantera den frihet det innebar att få förvalta sina egna pengar och därför kommit fram till att ingen rimligtvis klarar av det? Den här sortens projicering kan svårligen betraktas som en god nog anledning att minska min rätt att bestämma över mitt eget liv. För det gör jag bättre än Lars Ohly.
12 maj 2010
7 feb. 2010
eBay:s galencensur
eBay har bestämt sig för att brädspelet Dad's Army från 1974 är stötande och förbjudit att det säljs via sidan. Spelet bygger på en klassisk brittisk sitcom med samma namn. Serien har även sänts i Sverige och kallades då Krutgubbar.
Dad's Army utspelade sig under andra världskriget och följde en grupp hemvärnssoldater i den påhittade engelska byn Walmington-on-Sea. Hemvärnet (Local Defence Volunteers, senare Home Guard) bestod av lokala frivilliga förmågor som inte dög för tjänstgöring inom den ordinarie militära verksamheten. Detta gjorde att medelåldern var väldigt hög och serien visade också upp flertalet av Storbritanniens nöjesveteraner. Även de som inte sett serien kan nu lista sig till att det var en relativt dråplig skapelse.
Brädspelet kommer i en kartong som bland annat visar upp en tecknad version av de gamla hjältarna och lite markörer. Markörerna från spelet har antingen en brittisk flagga eller en Naziflagga tryckta på dem. Nazimarkörerna är riktade mot fastlandet symboliserande det stora hotet och de brittiska är i sin tur riktade mot kusten från inlandet för att symbolisera försvaret, det uppdrag som ålagts dem. Det är de här Nazimarkörerna som har fått eBay att bestämma sig för att spelet är stötande och inte får säljas via sidan. I ett mail till en säljare förklarades att eBay ansåg spelet vara Nazi-memorabilia.
Givet att spelet och tv-serien (och radio-showerna med mera) Dad's Army handlar om att försvara sig mot nazisterna ter det hela sig minst sagt en smula underligt. Det verkar inte mindre underligt av det faktum att bland annat sedlar med swastikan får säljas på eBay och jag ser med spänning fram emot när de kommer att bannlysa Tarantinos Inglorious Basterds på grund av att den har en tysk örn och en swastika på omslaget.
Slutsats: eBay är (valfritt skällsord)!
Läs mer:
Daily Mail Online
Dad's Army på Wikipedia
Dad's Army utspelade sig under andra världskriget och följde en grupp hemvärnssoldater i den påhittade engelska byn Walmington-on-Sea. Hemvärnet (Local Defence Volunteers, senare Home Guard) bestod av lokala frivilliga förmågor som inte dög för tjänstgöring inom den ordinarie militära verksamheten. Detta gjorde att medelåldern var väldigt hög och serien visade också upp flertalet av Storbritanniens nöjesveteraner. Även de som inte sett serien kan nu lista sig till att det var en relativt dråplig skapelse.
Brädspelet kommer i en kartong som bland annat visar upp en tecknad version av de gamla hjältarna och lite markörer. Markörerna från spelet har antingen en brittisk flagga eller en Naziflagga tryckta på dem. Nazimarkörerna är riktade mot fastlandet symboliserande det stora hotet och de brittiska är i sin tur riktade mot kusten från inlandet för att symbolisera försvaret, det uppdrag som ålagts dem. Det är de här Nazimarkörerna som har fått eBay att bestämma sig för att spelet är stötande och inte får säljas via sidan. I ett mail till en säljare förklarades att eBay ansåg spelet vara Nazi-memorabilia.
Givet att spelet och tv-serien (och radio-showerna med mera) Dad's Army handlar om att försvara sig mot nazisterna ter det hela sig minst sagt en smula underligt. Det verkar inte mindre underligt av det faktum att bland annat sedlar med swastikan får säljas på eBay och jag ser med spänning fram emot när de kommer att bannlysa Tarantinos Inglorious Basterds på grund av att den har en tysk örn och en swastika på omslaget.
Slutsats: eBay är (valfritt skällsord)!
Läs mer:
Daily Mail Online
Dad's Army på Wikipedia
6 feb. 2010
Samernas nationaldag
Whoho! Dags att fira! Fram med whiskeyn! Ibland behövs det inte mycket alls för att ta fram den..
Den samiska nationaldagen är knappt äldre än min whiskey och firas till minne av den första samiska kongressen som ägde rum den 6 februari 1917 i Trondheim. Så, för att hedra denna dag tänker jag inte säga ett ord om varken renar, reservat eller casinon på 24 timmar.
Det är värt ett försök!
Den samiska nationaldagen är knappt äldre än min whiskey och firas till minne av den första samiska kongressen som ägde rum den 6 februari 1917 i Trondheim. Så, för att hedra denna dag tänker jag inte säga ett ord om varken renar, reservat eller casinon på 24 timmar.
Det är värt ett försök!
Skola i helvetets förgård
Ett sanningsfullt återgivande av händelserna den 5 februari 2010 av Daniel Persson.
För andra gången i mitt unga, vackra liv arbetade jag idag som elevassistent. Jag extragigar som personlig assistent åt en kille och nu har jag börjat vikariera för hans skolassistent när så behövs. Till skillnad från min första vistelse var det här en heldagsexkursion. Det enda nöjet jag hade förra gången var att se en 17-åring som började bli flintskallig. Mina förväntningar inför den här dagen sträckte sig ungefär till att det åtminstone inte skulle vara särskilt ansträngande. Så förbannat fel man kan ha. Det här kan mycket väl ha varit den mest påfrestande dagen jag någonsin upplevt.
Att det finns stora och uppenbara problem med det svenska skolväsendet är uppenbart för de flesta som har haft med det att göra åtminstone de senaste trettio åren. Vi förlorar ständigt kompetens och kunskap i relation till resten av världen och det är inte bara ledsamt, det är direkt farligt. Vi behöver en kompetent befolkning. Vi kommer inte att vara en industrination särskilt länge. Ska vi vara riktigt ärliga är vi inte en industrination längre, men det verkar finnas ett stort behov av att ljuga för oss själva om den saken. Annars hade vi aldrig känt ett så stort behov av att med fjädrar och klor fäkta för att bevara ett bortom alla proportioner dysfunktionellt bilföretag.
Jag kände mig tvungen att börja på ett nytt stycke innan jag tappade fokuset helt... Poängen var valid, men som introduktion betraktat började den spåra ur en smula. Men är det så illa ställt i den svenska skolan egentligen? Ja, det är det. Det är vansinnigt illa. Nu är åtminstone halva klassen på den nivå som de allra mest bortkomna barnen var under min tid. Några av mina mer favoriter från den tiden har också sitt ursprung i en och samma människa. Hon var måhända ingen större talang men hon hade ett bra driv och kunde ta för sig. Det visade sig inte minst under genomgången av ett prov i hemkunskap. En av frågorna gick ut på att identifiera de fyra sädesslagen, i sig en vansklig och felbildande fråga men det hör inte hit just nu även om också det är symptomatiskt för läget. Hon tog frivilligt kommandot och förklarade att hon kunde tre men inte det fjärde, "korn, havre, kli och vad är det sista?" Så går det när man ägnar mer tid åt bantning än åt läsning... En annan gång hon utmärkte sig särskilt lysande var under NO:n när det uppdagades att jorden var 4,5 miljarder år gammal. Med sin patenterade entusiasm utbrast hon "Men vad betyder det? 4,5 miljarder år? Betyder det att den är 4 miljarder år och 5 månader eller?".
Det var illa på den tiden, men det var begränsat till ett fåtal iaf. Nu har förloppet antagit epidemiska proportioner i och med att dumhet dessvärre är väldigt smittsamt. Det påminner väldigt mycket om herpes på det viset. Precis som med herpes verkar folk som tvingas inse att de är dumma göra så gott de kan. De får leva med det och går runt och hoppas att det inte ska märkas eller i vart fall inte synas.
Tänk då att flera år efter att det här äntligen har upphört, något av en lögn... det tar egentligen aldrig slut då dessa människor finns överallt, behöva uppleva följande lektion i samhällskunskap. Temat för de senaste veckornas undervisning har varit demokrati, riksdag och regering etc. Idag var ämnet grundlagarna, något som förberetts genom studier av dessa samt besvarandet av 14 frågor på ämnet. Bland klassens alla talanger fanns en flicka vars sargade inre genom något slags mental exhibitionism prompt skulle blottas. När det framkommit att till exempel kronprinsessan för att få gifta sig måste få sin gemål godkänd inte bara av kungen utan även av riksdagen, kom frågan som en blixt från klar himmel.
Kan Fredrik (Reinfeldt) avrätta kungen?
För andra gången i mitt unga, vackra liv arbetade jag idag som elevassistent. Jag extragigar som personlig assistent åt en kille och nu har jag börjat vikariera för hans skolassistent när så behövs. Till skillnad från min första vistelse var det här en heldagsexkursion. Det enda nöjet jag hade förra gången var att se en 17-åring som började bli flintskallig. Mina förväntningar inför den här dagen sträckte sig ungefär till att det åtminstone inte skulle vara särskilt ansträngande. Så förbannat fel man kan ha. Det här kan mycket väl ha varit den mest påfrestande dagen jag någonsin upplevt.
Att det finns stora och uppenbara problem med det svenska skolväsendet är uppenbart för de flesta som har haft med det att göra åtminstone de senaste trettio åren. Vi förlorar ständigt kompetens och kunskap i relation till resten av världen och det är inte bara ledsamt, det är direkt farligt. Vi behöver en kompetent befolkning. Vi kommer inte att vara en industrination särskilt länge. Ska vi vara riktigt ärliga är vi inte en industrination längre, men det verkar finnas ett stort behov av att ljuga för oss själva om den saken. Annars hade vi aldrig känt ett så stort behov av att med fjädrar och klor fäkta för att bevara ett bortom alla proportioner dysfunktionellt bilföretag.
Jag kände mig tvungen att börja på ett nytt stycke innan jag tappade fokuset helt... Poängen var valid, men som introduktion betraktat började den spåra ur en smula. Men är det så illa ställt i den svenska skolan egentligen? Ja, det är det. Det är vansinnigt illa. Nu är åtminstone halva klassen på den nivå som de allra mest bortkomna barnen var under min tid. Några av mina mer favoriter från den tiden har också sitt ursprung i en och samma människa. Hon var måhända ingen större talang men hon hade ett bra driv och kunde ta för sig. Det visade sig inte minst under genomgången av ett prov i hemkunskap. En av frågorna gick ut på att identifiera de fyra sädesslagen, i sig en vansklig och felbildande fråga men det hör inte hit just nu även om också det är symptomatiskt för läget. Hon tog frivilligt kommandot och förklarade att hon kunde tre men inte det fjärde, "korn, havre, kli och vad är det sista?" Så går det när man ägnar mer tid åt bantning än åt läsning... En annan gång hon utmärkte sig särskilt lysande var under NO:n när det uppdagades att jorden var 4,5 miljarder år gammal. Med sin patenterade entusiasm utbrast hon "Men vad betyder det? 4,5 miljarder år? Betyder det att den är 4 miljarder år och 5 månader eller?".
Det var illa på den tiden, men det var begränsat till ett fåtal iaf. Nu har förloppet antagit epidemiska proportioner i och med att dumhet dessvärre är väldigt smittsamt. Det påminner väldigt mycket om herpes på det viset. Precis som med herpes verkar folk som tvingas inse att de är dumma göra så gott de kan. De får leva med det och går runt och hoppas att det inte ska märkas eller i vart fall inte synas.
Tänk då att flera år efter att det här äntligen har upphört, något av en lögn... det tar egentligen aldrig slut då dessa människor finns överallt, behöva uppleva följande lektion i samhällskunskap. Temat för de senaste veckornas undervisning har varit demokrati, riksdag och regering etc. Idag var ämnet grundlagarna, något som förberetts genom studier av dessa samt besvarandet av 14 frågor på ämnet. Bland klassens alla talanger fanns en flicka vars sargade inre genom något slags mental exhibitionism prompt skulle blottas. När det framkommit att till exempel kronprinsessan för att få gifta sig måste få sin gemål godkänd inte bara av kungen utan även av riksdagen, kom frågan som en blixt från klar himmel.
Kan Fredrik (Reinfeldt) avrätta kungen?
Jag utgår från att hon menade "får" statsministern avrätta kungen men även då är frågan galet underhållande. Den stackars läraren såg ut som att han inte visste riktigt vad han skulle svara. Jag såg för mitt inre matadoren från Tjuren Ferdinand som i vild förtvivlan sliter sitt hår. Efter ett par osedvanligt tysta sekunder förklarar han helt enkelt att vi inte har dödsstraff i Sverige. Stafettpinnen byter snabbt hand och hamnar hos nästa ljus i klassen. Han hade snabbt och enkelt kommit på en följdfråga som bara måste ställas:
Men om vi hade dödsstraff, då skulle Fredrik kunna avrätta kungen?
Nu gick jag över från att gråta inombords till att balansera på gränsen till att skrika högt.Det finns ett engelskt uttryck som lyder He does not suffer fools gladly och det stämmer väldigt bra på mig. Det är strikt ansvar för dumhet och jag var så nära att ta på mig rollen som åklagare, domare och bödel att jag förvånade mig själv genom att lyckas låta bli. Det var nog det mest prövande jag varit med om någonsin. Det enda jag kan finna någon som helst tröst i är att killen jag är assistent åt hör till de mest begåvade. Det känns bra.
27 jan. 2010
Älskar, älskar inte...
Äntligen! Ett antal av landets större tidningar har lyckats hitta någonting som faktiskt är av intresse. Det är två svanar som har skiljt sig och dessutom har de hittat varsin ny partner. Svanar har en obehagligt stark tradition av att hålla ihop livet ut. Det är i det närmaste på en obligatorisk basis, något som alltid stör mig. Och svanarna och deras äktenskap har stört mig bra länge nu. Men nu är det slut. Man kan också läsa att under de senaste 40 åren har man i Slimbridge studerat 4000 par svanar och det är bara den andra gången som ett par har skiljt sig.och hittat nya partners.
For those about to rock - we salute you!
Läs mer:
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Dagen
For those about to rock - we salute you!
Läs mer:
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Dagen
Gammalt godis i arkivet
Jag har lyckats gräva fram en gammal blogg från ett par år sedan. Den hade sina briljanta stunder som jag fortfarande försöker hitta tillbaka till, men det kommer om ett litet tag. Till dess kan ni glutta på det gamla godiset. Själv ångrar jag att jag aldrig skrev den sista delen i min serie om toalettikett. Det var en bra serie...
Den Yngre Perssons Lidanden
Den Yngre Perssons Lidanden
26 jan. 2010
3-i-topp: Guideböcker till vansinnets rand
1. De Intellektuella
Paul Johnsons "Intellectuals" är utgiven på svenska av Timbro under namnet "De Intellektuella". Det är en underbar genomgång av ett tio-tal intellektuella och beskriver dem ur ett perspektiv som lyfter fram deras galna, skadade sidor. Kapitlet om Ernest Hemingway är något av det mest underhållande jag läst. Han skadade sig nämligen så gott som varje gång han drängfull, och han var drängfull så gott som varje dag. Boken innehåller en redogörelse för de mer prominenta av hans fylleskador som bland annat innefattar en omgång med en varmvattenberedare. De Intellektuella är ett måste för alla som älskar genier med galna baksidor.
2. Bråkmakarna
Bråkmakarna är skriven av Ulf Nilsson och gavs ut 1981. Trots de 29 åren som har gått sedan dess är den fortfarande ett standardverk på området. Den går snabbt igenom 54 olika kända människor genom historien och presenterar deras karriär som bråkmakare. Det är rikt illustrerad bok och urvalet av människor som behandlas i den är över lag mycket bra. Dock kunde man önska att den lämnade några därhän för att gå mer på djupet på andra. En av mina favoriter i Bråkmakarna är Brendan Behan, den irländske skådespelaren, poeten, författaren och framför allt alkoholisten. Ett stycke som säger väldigt mycket om Behan är det följande:
"På hösten 193, då Brendan Behan var 16 år, greps han i Liverpool med dynamit och detonatorer i sin väska. Uppgiften var att spränga slagskeppet George V i luften och även om försöket aldrig kom längre än till förberedelser, var de engelska domarna just vid andra världskrigets början inte beredda att visa någon skonsamhet - allra minst mot irländare. Behan fick tre års uppfostringsanstalt och utvisades därefter. Kort tid efter hemkomsten arresterades han på nytt och fick fjorton års tukthus för förberedelse till mord på två detektiver; i samband med allmän amnesti släpptes han efter fem. Han fick jobb som målare, vilket uteslutande är intressant på grund av en klassisk replik:
- Ge mig inte sparken, vädjade han till sin arbetsgivare. Tänk på att fem små barägare är beroende av mig."
Bråkmakarna går att få tag på på ett flertal antikvariat runtom i landet för en summa som varierar mellan 100 och 200 kronor.
3. Döda Vita Män
Det känns lite tjatisgt att gnälla om Hakelius mästerverk igen, men det är en storslagen presentation av människors mindre normala sidor. Framför allt sätter den en mängd underliga personer i samband med varandra på ännu underligare vägar. Det är fascinerande läsning skriven av Sveriges mest underhållande kolumnist och ett måste för alla oss som kärt håller av det avvikande.
Det som verkligen smärtar mig är att jag av dessa tre måste ha-böcker bara äger Bråkmakarna. De Intellektuella har jag letat efter i ett par år nu och jag har precis funnit den på ett antikvariat i Stockholm. Nu måste jag bara bestämma mig för huruvida jag har råd med den just nu. Döda Vita Män har jag inte heller men den kommer inte att vara några problem att införskaffa, och det skänker mig ett väldigt lugn just nu.
2. Bråkmakarna
"På hösten 193, då Brendan Behan var 16 år, greps han i Liverpool med dynamit och detonatorer i sin väska. Uppgiften var att spränga slagskeppet George V i luften och även om försöket aldrig kom längre än till förberedelser, var de engelska domarna just vid andra världskrigets början inte beredda att visa någon skonsamhet - allra minst mot irländare. Behan fick tre års uppfostringsanstalt och utvisades därefter. Kort tid efter hemkomsten arresterades han på nytt och fick fjorton års tukthus för förberedelse till mord på två detektiver; i samband med allmän amnesti släpptes han efter fem. Han fick jobb som målare, vilket uteslutande är intressant på grund av en klassisk replik:
- Ge mig inte sparken, vädjade han till sin arbetsgivare. Tänk på att fem små barägare är beroende av mig."
Bråkmakarna går att få tag på på ett flertal antikvariat runtom i landet för en summa som varierar mellan 100 och 200 kronor.
3. Döda Vita Män
Det känns lite tjatisgt att gnälla om Hakelius mästerverk igen, men det är en storslagen presentation av människors mindre normala sidor. Framför allt sätter den en mängd underliga personer i samband med varandra på ännu underligare vägar. Det är fascinerande läsning skriven av Sveriges mest underhållande kolumnist och ett måste för alla oss som kärt håller av det avvikande.
Det som verkligen smärtar mig är att jag av dessa tre måste ha-böcker bara äger Bråkmakarna. De Intellektuella har jag letat efter i ett par år nu och jag har precis funnit den på ett antikvariat i Stockholm. Nu måste jag bara bestämma mig för huruvida jag har råd med den just nu. Döda Vita Män har jag inte heller men den kommer inte att vara några problem att införskaffa, och det skänker mig ett väldigt lugn just nu.
Visdomsord från Köping
Jag såg på I En Annan Del Av Köping igår. De är helt underbara de där fyra. Det är ett riktigt må bra-program och sådana är det banne mig ont om. Jag älskar när Linda ska tala ut med Mats. Hon bubblar på och han svarar i bästa fall kort med "ja" eller "nej" och i många fall inte alls. Och det bästa är att det alltid hjälper! Gårdagens avsnitt bjöd på ett underbart citat av Linda Hammar:
"Man får inte glömma pussar. Inte ens på söndagar. Det borde alla killar fatta."
Tio poäng!
"Man får inte glömma pussar. Inte ens på söndagar. Det borde alla killar fatta."
Tio poäng!
Fred ut, Kanin!
Dagens tredje stora lycka låg och väntade på mig i min inkorg. Det händer inte onödigt ofta kan jag lova. Maken till trist läsning får man leta efter. Men icke desto mindre fann jag där glädjen av att ha en bror. Vi håller som bäst på att försöka styra upp en nördhelg deluxe i februari med en gemensam vän av gammalt snitt. Jag skickade nyligen ett mail till pöjken för att berätta vilka dagar under månaden jag är upptagen och avslutade det hela med frasen "Fred ut, Kanin!" Jag tycker om att snickra ihop små saker bara för att kasta ut bland folk. Det fungerar mest som ett sätt att sondera den sociala terrängen. Ofta hittar jag någon som förstår jag syftar på och då är allt väl. Det händer givetvis att det tar ett tag innan jag hittar vederbörande men det brukar alltid lösa sig till slut. Men den här linen har jag slängt mig med till och från i minst ett års tid utan att få napp. Så dött har det varit att jag stundtals funderat på att bli deprimerad. Men helt plötsligt efter vad som känns som ett livslångt sökande hittar jag någon och då visar sig fanskapet vara min egen bror. Inte illa! Jag borde iofs ha prövat den på honom tidigare, han är bra listig faktiskt så det förvånar mig att jag inte försökt.. Men sånt är livet. Det här har i vart fall stärkt mig i tron. Jag ämnar nu överösa alla jag känner med frasen i hopp om att hitta ännu en till vårt sällskap. En trio måste rimligtvis gå att få ihop... Således
Fred ut, Kanin!
Fred ut, Kanin!
Lyckan fortsätter
Jag har de senaste månaderna önskat att jag i mina bokhyllor skulle ha någon slags samlingsverk över några av Edgar Allan Poes verk. I otaliga timmar har jag grämt mig över att jag inte passade på under den föregående bokrean. Då fanns Poe samlade verk i tre band eller något i den stilen att tillgå för en facil penning. Jag vet att jag inte hade råd men jag kan ändå inte låta bli att tänka att jag måste ha köpt någonting annat som jag kunde ha levt lika väl utan.
En olycka kommer sällan ensam brukar man gärna påstå när karman slår till. Detsamma verkar vara sant för lycka. Jag var nere och kröp runt under mitt köksbord (en vacker dag ska jag rita en karta över min bur så att bedriften blir tydligare) på jakt efter något som jag har glömt för länge sedan. Plötsligt såg jag ljuset. Jag såg det gudomliga ljuset från skatten vid regnbågens slut. Den Heliga Graal var äntligen min! Jag hittade Edgar Allan Poe - Selected Writings från the Penguin English Library. En mycket trevlig överaskning. När jag väl höll den i mina händer insåg jag att jag hittade den i en av Röda Rummets boklådor för tre somrar sedan. Jag gav tio kronor för den och aldrig har jag sett maken till mer välinvesterade pengar.
Här är den, my precious:
Den hemska bakgrunden i fotot beror på att jag har fotat boken mot den enda tomma ytan i min bur just nu - min skrivbordsstol. Det där är således min stolsdyna. Den är inte vacker, men jösses så bekväm den är. Den allmänt sjaskiga kvaliteten på bilden beror på att den är tagen med min mobilkamera. Varför? Har inget annat att fota med naturligtvis... jösses...
En olycka kommer sällan ensam brukar man gärna påstå när karman slår till. Detsamma verkar vara sant för lycka. Jag var nere och kröp runt under mitt köksbord (en vacker dag ska jag rita en karta över min bur så att bedriften blir tydligare) på jakt efter något som jag har glömt för länge sedan. Plötsligt såg jag ljuset. Jag såg det gudomliga ljuset från skatten vid regnbågens slut. Den Heliga Graal var äntligen min! Jag hittade Edgar Allan Poe - Selected Writings från the Penguin English Library. En mycket trevlig överaskning. När jag väl höll den i mina händer insåg jag att jag hittade den i en av Röda Rummets boklådor för tre somrar sedan. Jag gav tio kronor för den och aldrig har jag sett maken till mer välinvesterade pengar.
Här är den, my precious:
Den hemska bakgrunden i fotot beror på att jag har fotat boken mot den enda tomma ytan i min bur just nu - min skrivbordsstol. Det där är således min stolsdyna. Den är inte vacker, men jösses så bekväm den är. Den allmänt sjaskiga kvaliteten på bilden beror på att den är tagen med min mobilkamera. Varför? Har inget annat att fota med naturligtvis... jösses...
25 jan. 2010
Livet tittar upp
Life is looking up. Det är en trevlig känsla. Just nu är allting strålande, på ett ganska avslaget och bedövat sätt men ändå strålande. Presidenten är tillbaka i Pelle Svanslös och lärdomens stad igen. Det firades med en halvliter glass av bästa sort, kulpösa mängder earl grey och romantiskt kostymdrama i form av Sense and Sensibility. Det kan framstå som en aning homoerotiskt, men så är icke fallet. Våra intressen råkar bara vara i den anglofila riktningen. Och nog för att det här var trevligt i sig, sällskap är ett sällsynt nöje för en pojk vars flesta vänner för länge sedan tog examen och övergick i diasporan. Det är dock inte tillräckligt för att dra upp min melankoli till den passiva eufori jag nu känner. Han hade dock med sig lite saker och det däremot hade en underbar verkan.
Det första som presenterades var Försoning med Keira Knightley och James McAvoy. Keira Knightley har alltid varit en av våra stora favoriter. Hon besitter ett tidvis odödligt ansiktsagerande och har en oslagbar energi. Lysande människa, antar jag... Jag har ännu inte sett Försoning, en av mina stora skamfläckar, men nu ska det bli av och jag är snudd på uppspelt. Vad gäller mina stora skamfläckar bör kanske tilläggas att jag har ganska många, ganska stora skamfläckar, vilket är bra. Då stör man isig inte så mycket på någon enskild fläck.
Det andra tinget som presenterades för mig var OZ-boxen. Jag har sedan tidigare säsong 1 och 2 på dvd men Presidenten tyckte väldigt, väldigt bra om sig själv i julas och lät de egenköpta gåvorna skölja över honom likt glåpord över ett orginal. OZ är en underbar och något våldsam serie. Den målar en i det närmaste totalt nattsvart bild av mänskligheten. Det finns inget hopp. Ingen bättring väntar den orättfärdige. Vi kan inte förändra oss. Den enda strimman av hopp är McManus, som är en alltför blåögd tänkare för att någonsin lyckas, och Beacher, som skulle kunna lyckats ta sig ur det hela om inte kärleken och frihetens skuldkänslor tvingat honom tillbaka i ekorrhjulet. Schillinger är en annan, osedvanligt sevärd karaktär. Ett porträtt av ren, kalkulerad, genuin ondska. På det hela taget är OZ som Days of Our Lives, men för pojkar.
Det bästa av allt är dock att han hade med sig Döda Vita Män, skriven av Johan Hakelius. Hakelius är tveklöst Sveriges bästa bästa kolumnist. Han är den enda jag är beredd att faktiskt betala för att läsa. Ärlig, rolig, syrlig och anglofil sammanfattar han det bästa hos människan. Döda Vita Män är en bok som jag har längtat efter ända sedan den kom ut i höstas. Han är en dåre, och han älskar dårar. Och jag älskar dårar, särskilt dårar som skriver om andra dårar. Jag har redan hunnit igenom förordet och det första kapitlet som handlar om Jeffrey Bernard. Resten tänker jag med stort nöje läsa igenom på bussresorna fram och tillbaka till Västervik i helgen. Jag har aldrig sett fram emot själva resorna så mycket som jag gör den här gången.
Det första som presenterades var Försoning med Keira Knightley och James McAvoy. Keira Knightley har alltid varit en av våra stora favoriter. Hon besitter ett tidvis odödligt ansiktsagerande och har en oslagbar energi. Lysande människa, antar jag... Jag har ännu inte sett Försoning, en av mina stora skamfläckar, men nu ska det bli av och jag är snudd på uppspelt. Vad gäller mina stora skamfläckar bör kanske tilläggas att jag har ganska många, ganska stora skamfläckar, vilket är bra. Då stör man isig inte så mycket på någon enskild fläck.
Det andra tinget som presenterades för mig var OZ-boxen. Jag har sedan tidigare säsong 1 och 2 på dvd men Presidenten tyckte väldigt, väldigt bra om sig själv i julas och lät de egenköpta gåvorna skölja över honom likt glåpord över ett orginal. OZ är en underbar och något våldsam serie. Den målar en i det närmaste totalt nattsvart bild av mänskligheten. Det finns inget hopp. Ingen bättring väntar den orättfärdige. Vi kan inte förändra oss. Den enda strimman av hopp är McManus, som är en alltför blåögd tänkare för att någonsin lyckas, och Beacher, som skulle kunna lyckats ta sig ur det hela om inte kärleken och frihetens skuldkänslor tvingat honom tillbaka i ekorrhjulet. Schillinger är en annan, osedvanligt sevärd karaktär. Ett porträtt av ren, kalkulerad, genuin ondska. På det hela taget är OZ som Days of Our Lives, men för pojkar.
Det bästa av allt är dock att han hade med sig Döda Vita Män, skriven av Johan Hakelius. Hakelius är tveklöst Sveriges bästa bästa kolumnist. Han är den enda jag är beredd att faktiskt betala för att läsa. Ärlig, rolig, syrlig och anglofil sammanfattar han det bästa hos människan. Döda Vita Män är en bok som jag har längtat efter ända sedan den kom ut i höstas. Han är en dåre, och han älskar dårar. Och jag älskar dårar, särskilt dårar som skriver om andra dårar. Jag har redan hunnit igenom förordet och det första kapitlet som handlar om Jeffrey Bernard. Resten tänker jag med stort nöje läsa igenom på bussresorna fram och tillbaka till Västervik i helgen. Jag har aldrig sett fram emot själva resorna så mycket som jag gör den här gången.
Det är inte lätt att vara Gud
I egenskap av överstepräst är det viktigt att påminna både sig själv och sin flock att det faktiskt inte är lätt att vara Gud. Det kan också vara bra att påminna flocken om varför:
Gud vägar äro outgrundliga, så är det sagt och det är alla ganska överens om. Är man otydligt i sina direktiv och önskningar får man också finna sig i att det ganska sällan blir som man vill.
Gud vägar äro outgrundliga, så är det sagt och det är alla ganska överens om. Är man otydligt i sina direktiv och önskningar får man också finna sig i att det ganska sällan blir som man vill.
24 jan. 2010
Vad är det jag håller på med egentligen
Just nu vet jag ärligt talat inte riktigt, och det stör mig en inte så liten smula. Jag läser min sista kurs på juristprogrammet just nu, bortsett från en omtenta som spökar och ett examensarbete. Internationella organisationer heter kursen i fråga. Vi håller som bäst på att förbereda oss inför det andra seminariet. Det första seminariet gick på alla sätt och vis strålande och fru professor var uttryckligen mycket imponerad av mig och min basgruppskompis. Men inför andra seminariet vet jag varken in eller ut. Temat för seminariet är "Medlemskap och institutionell uppbyggnad" och vi har tilldelats the Lockerbie case.
Lockerbieincidenten och det efterföljande juridiska spelet handlar om ett flygplan som1988 sprängdes sönder och samman över Lockerbie, en liten ort i södra Skottland. 270 människor omkom, varav 11 var invånare i Lockerbie som träffades av vrakdelar. Det tog inte så lång tid innan UK och USA (det var ett Pan Am-plan på väg till NY) kom fram till att två libyer hade placerat sprängladdningarna ombord på planet och krävde att Libyen skulle lämna ut dessa för att ställas inför rätta. Libyen hade en lång tradition av statligt understödd terrorism vid den här tiden och stödde öppet alla tänkbara terrorgrupper runtom i världen. Libyen vägrade naturligtvis att lämna ut de bägge herrarna och menade att man själva gjorde en undersökning i fallet. Ingenting händer således vilket stör såväl UK som USA. De agerar då genom FN:s Säkerhetsråd och antar en resolution som mer eller mindre talar om att Libyen genom att inte lämna ut de misstänkta samt genom att de vägrar ta avstånd från terrorism utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Libyen väcker indignerat talan hos Internationella domstolen (ICJ) och vill att den ska tala om att den har fullgjort sina internationella plikter. Alla parter var nämligen del av Montrealkonventionen som ger dem rätt att välja mellan utlämning och att själva ställa de misstänkta inför rätta. USA och UK svarar med en ny reolution genom Säkerhetsrådet varigenom man kräver att Libyen tar sig i kragen och lämnar ut de misstänkta tu.
Det här fallet är enormt omskrivet i den internationella juridikens värld. Det är det dessutom av en väldigt god anledning. FN-systemet innefattar nämligen ingen juridisk konstitutionell kontrollfunktion. FN:s organ avgör i princip själva sin funktion och inom vilka gränser man måste hålla sig. Tidigare var det här inte något som man betraktade som ett problem i och med att Säkerhetsrådet inte gjorde särskilt mycket under kalla krigets dagar. Sovjet veto-blockerade allt USA ville göra och vice versa. Efter kalla kriget ökade dock Säkerhetsrådets aktivitet i det närmaste explosionsartat. Detta fick många att fundera över om det inte borde finnas någon kontroll för att säkerställa att rådet inte tog sig för stora friheter. Många funderade dessutom över att rådet kanske redan hade för stora befogenheter nu när det faktiskt kunde utföra det uppdrag som ålagts det i fördraget. Och det var precis det här som aktualiserades i och med Lockerbie-fallen. Plötsligt fann sig den inernationella domstolen i en situation där den kunde bli tvungen att uttala sig kring huruvida Säkerhetsrådets resolutioner var giltiga. Det hade visserligen hänt tidigare i viss utsträckning, men bara i fall där man redan konstaterat att de var giltiga. Här fanns dock en stor sannolikhet att de skulle komma fram till motsatsen.
1999 överlämnade sig dock de två efterlysta till den internationella rättvisan och ställdes inför en skotsk domstol i Nederländerna, en inte helt vanlig variant på det hela taget. Det här ledde också i förlängningen till att målet lades ned på parternas begäran. Domstolen hann alltså aldrig ta ordentlig ställning i frågan. Det här har dock diskuterats livligt och länge i den internationella juridiska litteraturen. Det är också ett otroligt intressant fall och jag kan prata både länge och väl om det. Det är inte det som stör mig just nu. Däremot stör jag mig på det faktum att vi i princip gick igenom det här under det första seminariet. Min basgrupp gick igenom Namibia-fallet som bland annat aktualiserar just den här frågan. Det här kan dessvärre betyda två saker. Det första och ur mitt perspektiv mest tilltalande alternativet är att vi var lite väl skickliga under det första seminariet. Det är inte helt otänkbart, fru professor talade om redan då att vi hade gjort ett imponerande jobb som vida översteg vad som hade framkommit i de tidigare seminariegrupperna. Det skulle kunna tala för att det aldrig var tänkt att vi skulle lyckas komma in på det under det första seminariet. Det andra, mindre behagliga alternativet är att det här fallet har en annan viktig dimension som jag helt har missat. Det här är en högst obehaglig tanke som jag just nu umgås väldigt intensivt med för att försöka kunna undanröja den. Ju mer jag läser desto mer tror jag att det faktiskt är det första alternativet som föreligger, men jag lyckas inte skaka av mig känslan av nära förestående förödelse.
Att man är paranoid betyder ju inte att jag inte förföljd. Viktigt att komma ihåg.
Lockerbieincidenten och det efterföljande juridiska spelet handlar om ett flygplan som1988 sprängdes sönder och samman över Lockerbie, en liten ort i södra Skottland. 270 människor omkom, varav 11 var invånare i Lockerbie som träffades av vrakdelar. Det tog inte så lång tid innan UK och USA (det var ett Pan Am-plan på väg till NY) kom fram till att två libyer hade placerat sprängladdningarna ombord på planet och krävde att Libyen skulle lämna ut dessa för att ställas inför rätta. Libyen hade en lång tradition av statligt understödd terrorism vid den här tiden och stödde öppet alla tänkbara terrorgrupper runtom i världen. Libyen vägrade naturligtvis att lämna ut de bägge herrarna och menade att man själva gjorde en undersökning i fallet. Ingenting händer således vilket stör såväl UK som USA. De agerar då genom FN:s Säkerhetsråd och antar en resolution som mer eller mindre talar om att Libyen genom att inte lämna ut de misstänkta samt genom att de vägrar ta avstånd från terrorism utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Libyen väcker indignerat talan hos Internationella domstolen (ICJ) och vill att den ska tala om att den har fullgjort sina internationella plikter. Alla parter var nämligen del av Montrealkonventionen som ger dem rätt att välja mellan utlämning och att själva ställa de misstänkta inför rätta. USA och UK svarar med en ny reolution genom Säkerhetsrådet varigenom man kräver att Libyen tar sig i kragen och lämnar ut de misstänkta tu.
Det här fallet är enormt omskrivet i den internationella juridikens värld. Det är det dessutom av en väldigt god anledning. FN-systemet innefattar nämligen ingen juridisk konstitutionell kontrollfunktion. FN:s organ avgör i princip själva sin funktion och inom vilka gränser man måste hålla sig. Tidigare var det här inte något som man betraktade som ett problem i och med att Säkerhetsrådet inte gjorde särskilt mycket under kalla krigets dagar. Sovjet veto-blockerade allt USA ville göra och vice versa. Efter kalla kriget ökade dock Säkerhetsrådets aktivitet i det närmaste explosionsartat. Detta fick många att fundera över om det inte borde finnas någon kontroll för att säkerställa att rådet inte tog sig för stora friheter. Många funderade dessutom över att rådet kanske redan hade för stora befogenheter nu när det faktiskt kunde utföra det uppdrag som ålagts det i fördraget. Och det var precis det här som aktualiserades i och med Lockerbie-fallen. Plötsligt fann sig den inernationella domstolen i en situation där den kunde bli tvungen att uttala sig kring huruvida Säkerhetsrådets resolutioner var giltiga. Det hade visserligen hänt tidigare i viss utsträckning, men bara i fall där man redan konstaterat att de var giltiga. Här fanns dock en stor sannolikhet att de skulle komma fram till motsatsen.
1999 överlämnade sig dock de två efterlysta till den internationella rättvisan och ställdes inför en skotsk domstol i Nederländerna, en inte helt vanlig variant på det hela taget. Det här ledde också i förlängningen till att målet lades ned på parternas begäran. Domstolen hann alltså aldrig ta ordentlig ställning i frågan. Det här har dock diskuterats livligt och länge i den internationella juridiska litteraturen. Det är också ett otroligt intressant fall och jag kan prata både länge och väl om det. Det är inte det som stör mig just nu. Däremot stör jag mig på det faktum att vi i princip gick igenom det här under det första seminariet. Min basgrupp gick igenom Namibia-fallet som bland annat aktualiserar just den här frågan. Det här kan dessvärre betyda två saker. Det första och ur mitt perspektiv mest tilltalande alternativet är att vi var lite väl skickliga under det första seminariet. Det är inte helt otänkbart, fru professor talade om redan då att vi hade gjort ett imponerande jobb som vida översteg vad som hade framkommit i de tidigare seminariegrupperna. Det skulle kunna tala för att det aldrig var tänkt att vi skulle lyckas komma in på det under det första seminariet. Det andra, mindre behagliga alternativet är att det här fallet har en annan viktig dimension som jag helt har missat. Det här är en högst obehaglig tanke som jag just nu umgås väldigt intensivt med för att försöka kunna undanröja den. Ju mer jag läser desto mer tror jag att det faktiskt är det första alternativet som föreligger, men jag lyckas inte skaka av mig känslan av nära förestående förödelse.
Att man är paranoid betyder ju inte att jag inte förföljd. Viktigt att komma ihåg.
Melodikrysset v. 3 2010
Another one bites the dust!
Det var ett par veckor sedan jag tog mig för att lösa melodikrysset, senast var nog i julas när jag och min ömma moder löste det tillsammans. Den här gången kändes det hopplöst flera gånger, jag funderade på om min hjärna fortfarande låg och sov, men det löste sig ofta framåt slutet av låtarna och i ett fal på ren pin kiv, det kan inte vara så mycket annat. I snabba drag blev det ungefär så här:
V1) Jag lyssnar på det mesta men dansband är inte min genre, så enkelt är det. Men lik förbannat skulle dagens kryss inledas med dansband, det var ungefär då jag började förtvivla. Min hjärna inledde starkt med att förklara att det fanns inte på kartan att tala om vilka det var, men framåt slutet av låten gav den med sig och erkände att den hade visst koll men ville inte tillstå det. Det visade sig vara ARVINGARNA som sjöng "Kärlek Överallt". Det gav inte mersmak.
V6+7) Äntligen någonting som jag kände igen. Musiken var ur Chess och en av upphovsmännen var således Benny ANDERSSON. Gitarrspelet var omisskännlig och kom från the Shadows, vilkket för krysset sökta fenomen blir SKUGGOR.
V9) Återigen en duglig skopa tur. Jag kan i princip namnet på en back up-kör och det är just AVEC som backade Berghagen på Skansen. Ibland ska man ha tur, annars hade det blivit väldigt knivigt den här gången.. =)
V11) Barnprogram, nu är vi verkligen inne på mitt område: Barnlitteratur och .program av kvalitet. Det var signaturen till Fablernas värld som susade förbi och det eftersökta djuret är UGGLA. Otroligt förtjänstfullt program det där.
V13 + L2) Nu började det kännas lite väl enkelt. Sov DU lilla VIDEUNG har man sjungit alldeles för många gånger för att kunna glömma bort det, även om det var väldigt många år sedan nu.
V14) Temat "Kultur för de lägre åldrarna" var starkt i kryssets nedre halva. Serien som hör ihop med den oförglömliga signaturmelodin var givetvis FAMILJEN Adams. Raul Julia var underbar som Gomez och med rollen som general Bison i Street Fighter blev han cementerad som hjälte för en riktigt ung Persson.
L1) Bryan ADAMS sjöng "Have You Ever Really Loved a Woman". Sist jag hörde något om Adams arbetade han som framgångsrik fotograf, flitigt anlitad av diverse stora tidningar. Skönt att se såväl FAMILJEN som ADAMS fick plats i dagens kryss. Lite finurligt nästan...
L2) Se V13.
L3) Psalmer är inte min kopp te, det kan jag inte påstå utan att tala med ovanligt kluven tunga. Missförstå mig inte, jag kan de vanliga alstren som man utsätts för de gånger man råkar befinna sig i kyrkan, men utöver dessa är jag ett i det närmaste oskrivet blad. Men Pelle Karlsson känner jag åtminstone till. Jag känner dessutom till åtminstone en av alla hans psalmer och hör och häpna, var det inte den som dök upp i högtalarna? Jo då. NÄR Du Går Över Floden. Nu började tro att dagens urval var skräddarsytt för mig. Men ibland ska man som sagt ha tur.
L4) Ingen aning om vad det var för musik. Det lät bekant som satan men ändå helt omöjligt att placera. Eldeman har en skrämmande förmåga att ta fram versioner av låtar som är så långt ifrån originalen som det bara går. Men det var ett land som söktes och det enda som passar in är AUSTRALIEN.
L5) En av mina stora favoriter NINA Simone sjöng "My Baby Just Cares For Me". Jag upptäckte Simone i samband med filmen The Big Lebowski där hon medverkade med låten "I Got It Bad And That Ain't Good" och har varit förtjust i henne sedan dess. Hela soundtracket till the Big Lebowski är för övrigt väl värt att lyssna igenom.
L8+10) Svensk dokusåpahistoria. CLUB GOA är svårt att glömma dels tack vare oförglömliga insatser av Nalle Knutsson och Jugge, dels för att min nuvarande chef var med i programmet. Mycket underhållande. =)
L11) ULF Lundell kan ingen svensk gärna ta miste på. Här framförde han "Lilla Kärleken". Ingen av mina Lundellfavoriter men ändå roligt i och med att jag inte hört den mer än någon gång tidigare.
L12) Love Story var filmen och mannen bakom musiken till denna underbara film är Francis LAI. Lai har även gjort en hel del musik till mer erotiska verk som Emmanuelle 2.
Det löste sig till slut. Underbar känsla det där. Nu ska jag ringa far min och hoppas att han inte lyckades med samma sak.
Edit: Dessvärre hade farsgubben lyckats han också. Jag hoppades hårt på att han skulle missa på Lai, men icke. Nåja, bättre lycka nästa vecka.
Det var ett par veckor sedan jag tog mig för att lösa melodikrysset, senast var nog i julas när jag och min ömma moder löste det tillsammans. Den här gången kändes det hopplöst flera gånger, jag funderade på om min hjärna fortfarande låg och sov, men det löste sig ofta framåt slutet av låtarna och i ett fal på ren pin kiv, det kan inte vara så mycket annat. I snabba drag blev det ungefär så här:
V1) Jag lyssnar på det mesta men dansband är inte min genre, så enkelt är det. Men lik förbannat skulle dagens kryss inledas med dansband, det var ungefär då jag började förtvivla. Min hjärna inledde starkt med att förklara att det fanns inte på kartan att tala om vilka det var, men framåt slutet av låten gav den med sig och erkände att den hade visst koll men ville inte tillstå det. Det visade sig vara ARVINGARNA som sjöng "Kärlek Överallt". Det gav inte mersmak.
V6+7) Äntligen någonting som jag kände igen. Musiken var ur Chess och en av upphovsmännen var således Benny ANDERSSON. Gitarrspelet var omisskännlig och kom från the Shadows, vilkket för krysset sökta fenomen blir SKUGGOR.
V9) Återigen en duglig skopa tur. Jag kan i princip namnet på en back up-kör och det är just AVEC som backade Berghagen på Skansen. Ibland ska man ha tur, annars hade det blivit väldigt knivigt den här gången.. =)
V11) Barnprogram, nu är vi verkligen inne på mitt område: Barnlitteratur och .program av kvalitet. Det var signaturen till Fablernas värld som susade förbi och det eftersökta djuret är UGGLA. Otroligt förtjänstfullt program det där.
V13 + L2) Nu började det kännas lite väl enkelt. Sov DU lilla VIDEUNG har man sjungit alldeles för många gånger för att kunna glömma bort det, även om det var väldigt många år sedan nu.
V14) Temat "Kultur för de lägre åldrarna" var starkt i kryssets nedre halva. Serien som hör ihop med den oförglömliga signaturmelodin var givetvis FAMILJEN Adams. Raul Julia var underbar som Gomez och med rollen som general Bison i Street Fighter blev han cementerad som hjälte för en riktigt ung Persson.
L1) Bryan ADAMS sjöng "Have You Ever Really Loved a Woman". Sist jag hörde något om Adams arbetade han som framgångsrik fotograf, flitigt anlitad av diverse stora tidningar. Skönt att se såväl FAMILJEN som ADAMS fick plats i dagens kryss. Lite finurligt nästan...
L2) Se V13.
L3) Psalmer är inte min kopp te, det kan jag inte påstå utan att tala med ovanligt kluven tunga. Missförstå mig inte, jag kan de vanliga alstren som man utsätts för de gånger man råkar befinna sig i kyrkan, men utöver dessa är jag ett i det närmaste oskrivet blad. Men Pelle Karlsson känner jag åtminstone till. Jag känner dessutom till åtminstone en av alla hans psalmer och hör och häpna, var det inte den som dök upp i högtalarna? Jo då. NÄR Du Går Över Floden. Nu började tro att dagens urval var skräddarsytt för mig. Men ibland ska man som sagt ha tur.
L4) Ingen aning om vad det var för musik. Det lät bekant som satan men ändå helt omöjligt att placera. Eldeman har en skrämmande förmåga att ta fram versioner av låtar som är så långt ifrån originalen som det bara går. Men det var ett land som söktes och det enda som passar in är AUSTRALIEN.
L5) En av mina stora favoriter NINA Simone sjöng "My Baby Just Cares For Me". Jag upptäckte Simone i samband med filmen The Big Lebowski där hon medverkade med låten "I Got It Bad And That Ain't Good" och har varit förtjust i henne sedan dess. Hela soundtracket till the Big Lebowski är för övrigt väl värt att lyssna igenom.
L8+10) Svensk dokusåpahistoria. CLUB GOA är svårt att glömma dels tack vare oförglömliga insatser av Nalle Knutsson och Jugge, dels för att min nuvarande chef var med i programmet. Mycket underhållande. =)
L11) ULF Lundell kan ingen svensk gärna ta miste på. Här framförde han "Lilla Kärleken". Ingen av mina Lundellfavoriter men ändå roligt i och med att jag inte hört den mer än någon gång tidigare.
L12) Love Story var filmen och mannen bakom musiken till denna underbara film är Francis LAI. Lai har även gjort en hel del musik till mer erotiska verk som Emmanuelle 2.
Det löste sig till slut. Underbar känsla det där. Nu ska jag ringa far min och hoppas att han inte lyckades med samma sak.
Edit: Dessvärre hade farsgubben lyckats han också. Jag hoppades hårt på att han skulle missa på Lai, men icke. Nåja, bättre lycka nästa vecka.
Mycket ska man se...
Jag satt och associationssurfade en smula på wikipedia, för övrigt ett mycket underhållande tidsfördriv. Plötsligt fann jag mig på en sida som listade olika onlineuppslagsverk. Det var en inte alltför lång lista men bland en del annat kunde man där finna Metapedia. Om man går in på metapedia och ser efter är det inte utan att man hajar till. "Metapedia - Den alternativa encyklopedin" kallar man den. Med "alternativa" förstås, inser man ganska omedelbart, egentligen "nationalistiska". Bland många andra dumheter hittade jag en sida om nationalistisk förlagsverksamhet i Sverige och en länk till en onlinebutik som heter Arminius. Det är tydligen en Kalmarbaserad verksamhet och precis som med porr kommer allt man beställer hem i synnerligen diskreta försändelser. De tillhandahåller bland annat Triumph des Willens på DVD, något som iofs tilltalar en andra världskrigsnörd som mig själv men man kan inte gärna handla där ändå. Alla pengar går nämligen i verksamheten och det vill jag då rakt inte.
Varför allt det här bluddret om en nationalistisk butik på nätet? Jo... De har nämligen en antikvarisk avdelning också. Går man in och tittar på något av verken som tillhandahålls där kan man läsa följande:
"Böckerna säljs för dess historiska värde och inte av politiska skäl."
Det är alltså inte för att främja politiken i verk som "Judefrågan och dess lösning" som man tillhandahåller dem. Nej, nej, nej... Tok heller! Men.... frågan är om samma sak ska antas om de Hitleraffischer som saluförs? Knepigt värre...
Frågan är varför de ens bryr sig om att försöka när det gäller det antikvariska...
Varför allt det här bluddret om en nationalistisk butik på nätet? Jo... De har nämligen en antikvarisk avdelning också. Går man in och tittar på något av verken som tillhandahålls där kan man läsa följande:
"Böckerna säljs för dess historiska värde och inte av politiska skäl."
Det är alltså inte för att främja politiken i verk som "Judefrågan och dess lösning" som man tillhandahåller dem. Nej, nej, nej... Tok heller! Men.... frågan är om samma sak ska antas om de Hitleraffischer som saluförs? Knepigt värre...
Frågan är varför de ens bryr sig om att försöka när det gäller det antikvariska...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)