Livet tittar upp

Life is looking up. Det är en trevlig känsla. Just nu är allting strålande, på ett ganska avslaget och bedövat sätt men ändå strålande. Presidenten är tillbaka i Pelle Svanslös och lärdomens stad igen. Det firades med en halvliter glass av bästa sort, kulpösa mängder earl grey och romantiskt kostymdrama i form av Sense and Sensibility. Det kan framstå som en aning homoerotiskt, men så är icke fallet. Våra intressen råkar bara vara i den anglofila riktningen. Och nog för att det här var trevligt i sig, sällskap är ett sällsynt nöje för en pojk vars flesta vänner för länge sedan tog examen och övergick i diasporan. Det är dock inte tillräckligt för att dra upp min melankoli till den passiva eufori jag nu känner. Han hade dock med sig lite saker och det däremot hade en underbar verkan.

Det första som presenterades var Försoning med Keira Knightley och James McAvoy. Keira Knightley har alltid varit en av våra stora favoriter. Hon besitter ett tidvis odödligt ansiktsagerande och har en oslagbar energi. Lysande människa, antar jag... Jag har ännu inte sett Försoning, en av mina stora skamfläckar, men nu ska det bli av och jag är snudd på uppspelt. Vad gäller mina stora skamfläckar bör kanske tilläggas att jag har ganska många, ganska stora skamfläckar, vilket är bra. Då stör man isig inte så mycket på någon enskild fläck.

Det andra tinget som presenterades för mig var OZ-boxen. Jag har sedan tidigare säsong 1 och 2 på dvd men Presidenten tyckte väldigt, väldigt bra om sig själv i julas och lät de egenköpta gåvorna skölja över honom likt glåpord över ett orginal. OZ är en underbar och något våldsam serie. Den målar en i det närmaste totalt nattsvart bild av mänskligheten. Det finns inget hopp. Ingen bättring väntar den orättfärdige. Vi kan inte förändra oss. Den enda strimman av hopp är McManus, som är en alltför blåögd tänkare för att någonsin lyckas, och Beacher, som skulle kunna lyckats ta sig ur det hela om inte kärleken och frihetens skuldkänslor tvingat honom tillbaka i ekorrhjulet. Schillinger är en annan, osedvanligt sevärd karaktär. Ett porträtt av ren, kalkulerad, genuin ondska. På det hela taget är OZ som Days of Our Lives, men för pojkar.

Det bästa av allt är dock att han hade med sig Döda Vita Män, skriven av Johan Hakelius. Hakelius är tveklöst Sveriges bästa bästa kolumnist. Han är den enda jag är beredd att faktiskt betala för att läsa. Ärlig, rolig, syrlig och anglofil sammanfattar han det bästa hos människan. Döda Vita Män är en bok som jag har längtat efter ända sedan den kom ut i höstas. Han är en dåre, och han älskar dårar. Och jag älskar dårar, särskilt dårar som skriver om andra dårar. Jag har redan hunnit igenom förordet och det första kapitlet som handlar om Jeffrey Bernard. Resten tänker jag med stort nöje läsa igenom på bussresorna fram och tillbaka till Västervik i helgen. Jag har aldrig sett fram emot själva resorna så mycket som jag gör den här gången.