Vad är det jag håller på med egentligen

Just nu vet jag ärligt talat inte riktigt, och det stör mig en inte så liten smula. Jag läser min sista kurs på juristprogrammet just nu, bortsett från en omtenta som spökar och ett examensarbete. Internationella organisationer heter kursen i fråga. Vi håller som bäst på att förbereda oss inför det andra seminariet. Det första seminariet gick på alla sätt och vis strålande och fru professor var uttryckligen mycket imponerad av mig och min basgruppskompis. Men inför andra seminariet vet jag varken in eller ut. Temat för seminariet är "Medlemskap och institutionell uppbyggnad" och vi har tilldelats the Lockerbie case.

Lockerbieincidenten och det efterföljande juridiska spelet handlar om ett flygplan som1988 sprängdes sönder och samman över Lockerbie, en liten ort i södra Skottland. 270 människor omkom, varav 11 var invånare i Lockerbie som träffades av vrakdelar. Det tog inte så lång tid innan UK och USA (det var ett Pan Am-plan på väg till NY) kom fram till att två libyer hade placerat sprängladdningarna ombord på planet och krävde att Libyen skulle lämna ut dessa för att ställas inför rätta. Libyen hade en lång tradition av statligt understödd terrorism vid den här tiden och stödde öppet alla tänkbara terrorgrupper runtom i världen. Libyen vägrade naturligtvis att lämna ut de bägge herrarna och menade att man själva gjorde en undersökning i fallet. Ingenting händer således vilket stör såväl UK som USA. De agerar då genom FN:s Säkerhetsråd och antar en resolution som mer eller mindre talar om att Libyen genom att inte lämna ut de misstänkta samt genom att de vägrar ta avstånd från terrorism utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Libyen väcker indignerat talan hos Internationella domstolen (ICJ) och vill att den ska tala om att den har fullgjort sina internationella plikter. Alla parter var nämligen del av Montrealkonventionen som ger dem rätt att välja mellan utlämning och att själva ställa de misstänkta inför rätta. USA och UK svarar med en ny reolution genom Säkerhetsrådet varigenom man kräver att Libyen tar sig i kragen och lämnar ut de misstänkta tu.

Det här fallet är enormt omskrivet i den internationella juridikens värld. Det är det dessutom av en väldigt god anledning. FN-systemet innefattar nämligen ingen juridisk konstitutionell kontrollfunktion. FN:s organ avgör i princip själva sin funktion och inom vilka gränser man måste hålla sig. Tidigare var det här inte något som man betraktade som ett problem i och med att Säkerhetsrådet inte gjorde särskilt mycket under kalla krigets dagar. Sovjet veto-blockerade allt USA ville göra och vice versa. Efter kalla kriget ökade dock Säkerhetsrådets aktivitet i det närmaste explosionsartat. Detta fick många att fundera över om det inte borde finnas någon kontroll för att säkerställa att rådet inte tog sig för stora friheter. Många funderade dessutom över att rådet kanske redan hade för stora befogenheter nu när det faktiskt kunde utföra det uppdrag som ålagts det i fördraget. Och det var precis det här som aktualiserades i och med Lockerbie-fallen. Plötsligt fann sig den inernationella domstolen i en situation där den kunde bli tvungen att uttala sig kring huruvida Säkerhetsrådets resolutioner var giltiga. Det hade visserligen hänt tidigare i viss utsträckning, men bara i fall där man redan konstaterat att de var giltiga. Här fanns dock en stor sannolikhet att de skulle komma fram till motsatsen.

1999 överlämnade sig dock de två efterlysta till den internationella rättvisan och ställdes inför en skotsk domstol i Nederländerna, en inte helt vanlig variant på det hela taget. Det här ledde också i förlängningen till att målet lades ned på parternas begäran. Domstolen hann alltså aldrig ta ordentlig ställning i frågan. Det här har dock diskuterats livligt och länge i den internationella juridiska litteraturen. Det är också ett otroligt intressant fall och jag kan prata både länge och väl om det. Det är inte det som stör mig just nu. Däremot stör jag mig på det faktum att vi i princip gick igenom det här under det första seminariet. Min basgrupp gick igenom Namibia-fallet som bland annat aktualiserar just den här frågan. Det här kan dessvärre betyda två saker. Det första och ur mitt perspektiv mest tilltalande alternativet är att vi var lite väl skickliga under det första seminariet. Det är inte helt otänkbart, fru professor talade om redan då att vi hade gjort ett imponerande jobb som vida översteg vad som hade framkommit i de tidigare seminariegrupperna. Det skulle kunna tala för att det aldrig var tänkt att vi skulle lyckas komma in på det under det första seminariet. Det andra, mindre behagliga alternativet är att det här fallet har en annan viktig dimension som jag helt har missat. Det här är en högst obehaglig tanke som jag just nu umgås väldigt intensivt med för att försöka kunna undanröja den. Ju mer jag läser desto mer tror jag att det faktiskt är det första alternativet som föreligger, men jag lyckas inte skaka av mig känslan av nära förestående förödelse.

Att man är paranoid betyder ju inte att jag inte förföljd. Viktigt att komma ihåg.