Genom Resplus ömma försorg finner jag mig idag i Vimmerby, tidigt om morgonen. För att inte förirra mig i vredens vindlande korridorer ska jag tappert försöka redogöra för det fåtal fördelar som bjuds på orten.
I takt med att länsbussen rullade in mot vad som helt utan ironi kallas för centrum inser man att man hamnat i Lilleputtland. Det finns ingenting som är stort, storslaget eller ens innefattande ambitioner om "grandeur" i Vimmerby. (Astrid Lindgrens Vulgära Värld har avsiktligt lämnats utanför redogörelsen då jag måste värna mitt sinnes sköra struktur.) Det är en liten by. Det är en liten by full av små hus och "människor" så små att de inte ens syns. Här och var tittar även en liten affärsinrättning fram bland de små stråken. En kort promenad bort (för en normal människa bör tilläggas, för de yngre och snabbare elementen bland lokalbefolkningen tar samma strapats tre dagar) finns en liten ICA-butik som förtjänstfullt nog öppnar redan vid åtta om morgnarna. Där kan hugade resenärer inhandla en litet fyrpack mazariner och en liten dosa snus utan att det behöver kosta den lilla portmonnän en allt för ockerartad slant. Detsamma kan inte gärna sägas om det lilla kafé slash kiosk som är inhyst i stationshuset. Där kan dock de stackare som har oturen att finna sig plötsligt belägna på orten införskaffa en överprisad kopp kaffe för att lugna de vid det här laget rimligtvis rätt trasiga nerverna.
Skulle resenären ha något emot det lilla sunkiga stationskaféet kan läget summeras med orden "tough luck". Den lilla byn rymmer inte, såvitt det normala ögat kan se, några andra dylika inrättningar för servering av flytande, lagliga centralstimulerande medel. Resenärer med stort tålamod kan dock försöka sig på att hyra en lokal guide för att på så vis få en mer naturlig upplevelse av detta småländska avträde. Likt andra områden i tredje världen har man i Vimmerby en lång tradition av hög arbetslöshet. För att locka en av infödingarna till arbete behövs inte mer än att man viftar en tjugokronorssedel framför ansiktena på dem. Åsynen av utländsk, livskraftig valuta gör att det genast börjar vattnas i vildens lilla mun. Ett varningens ord är dock på sin plats. Dessa ohöljda vildar hyser icke det utvecklade högre sinne som tillåter oss den moral och uppförandekodex som kännetecknar de civiliserade folken. Håll därför infödingen kort och se till att förvara värdesaker och andra dyrbara persedlar väl dolda. Att de inte förstår dess värde hindrar dem på intet sätt ifrån att försöka stjäla dessa ting.
Nåväl.
Över den lilla byn med de små husen tornar en liten kyrka upp sig.Den är omsorgsfullt placerad högst upp på byns lilla kulle. Detta primitiva puttfolk tillber den kristna guden. Nåja, de tillber den kristna guden, hans son samt ett, för den oinsatte, något diffust spöke. För den sakens skull att detta inte vore nog är de även fulla av vördnad inför den kristna gudens sons påstått ömma moder. "Lika bra att vara på den säkra sidan", resonerar putten. Att kyrkan är belägen så högt beror på två saker. För det första ska guden, sonen, spöket eller gudens gamla en-natts-ragg hela tiden kunna hålla koll på vilka av puttarna som sköter sig. Exakt vem som håller koll beror på vem som har jouren den dagen. Det är en viktig syssla. Vet man inte vilka puttar som sköter sig vet man heller inte vilka puttar som måste bestraffas. Det skulle alltså få till följd att hela det härliga syftet med religionen skulle gå om intet. För det andra måste puttarna gå till kyrkan en gång i veckan. Allra helst ska de även gå in i kyrkan, men det ostridigt viktigaste är att de tar sig dit och skäms över att de inte är där oftare. Skulle den lilla kyrkan inte vara så otillgängligt placerad skulle det inte vara så ansträngande för puttarna att ta sig dit. Skulle puttarna helt plötsligt inte längre tycka att det var jobbigt att gå till kyrkan uppstår så en påtaglig risk att de börjar gå dit mycket oftare, ty de vet inte bättre, och det orkar man gärna inte med. Bortsett från allt detta måste det tillstås att den lilla kyrkan i övrigt förefaller småmysig.
Vad gör man då om man utan varken förvarning eller egen förskyllan plötsligt finner sig i Vimmerby? "Man åker givetvis därifrån", svarar gröngölingen otåligt. "Lättare sagt än gjort", replikerar då den av erfarenhet märkte resenären. Vimmerbyborna tillhandahåller som tidigare nämnts en tågstation. De tillhandahåller dock sällan några tåg. Stationen finns bara till för att ingjuta hopp i de förlorade själar som där dväljs. Tåg påstås gå flera gånger om dagen. Det är dock ett påstående som inte har någonting som helst med sanningen att göra, utom möjligen att driva gäck med den. I likhet med resten av de östra småländerna är tågtrafiken blott ihopdiktad. I vart fall är detta sant vad gäller vinterhalvåret. Inga tåg går, något man vet om men inte erkänner vilket leder till att samtliga resenärer missar sina anslutningar. Denna skadeglädje är det enda sanna nöjet för lilleputten. Inte undra på egentligen, med en sån religion...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar