6 feb. 2010

Skola i helvetets förgård

Ett sanningsfullt återgivande av händelserna den 5 februari 2010 av Daniel Persson.

För andra gången i mitt unga, vackra liv arbetade jag idag som elevassistent. Jag extragigar som personlig assistent åt en kille och nu har jag börjat vikariera för hans skolassistent när så behövs. Till skillnad från min första vistelse var det här en heldagsexkursion. Det enda nöjet jag hade förra gången var att se en 17-åring som började bli flintskallig. Mina förväntningar inför den här dagen sträckte sig ungefär till att det åtminstone inte skulle vara särskilt ansträngande. Så förbannat fel man kan ha. Det här kan mycket väl ha varit den mest påfrestande dagen jag någonsin upplevt.

Att det finns stora och uppenbara problem med det svenska skolväsendet är uppenbart för de flesta som har haft med det att göra åtminstone de senaste trettio åren. Vi förlorar ständigt kompetens och kunskap i relation till resten av världen och det är inte bara ledsamt, det är direkt farligt. Vi behöver en kompetent befolkning. Vi kommer inte att vara en industrination särskilt länge. Ska vi vara riktigt ärliga är vi inte en industrination längre, men det verkar finnas ett stort behov av att ljuga för oss själva om den saken. Annars hade vi aldrig känt ett så stort behov av att med fjädrar och klor fäkta för att bevara ett bortom alla proportioner dysfunktionellt bilföretag.

Jag kände mig tvungen att börja på ett nytt stycke innan jag tappade fokuset helt... Poängen var valid, men som introduktion betraktat började den spåra ur en smula. Men är det så illa ställt i den svenska skolan egentligen? Ja, det är det. Det är vansinnigt illa. Nu är åtminstone halva klassen på den nivå som de allra mest bortkomna barnen var under min tid. Några av mina mer favoriter från den tiden har också sitt ursprung i en och samma människa. Hon var måhända ingen större talang men hon hade ett bra driv och kunde ta för sig. Det visade sig inte minst under genomgången av ett prov i hemkunskap. En av frågorna gick ut på att identifiera de fyra sädesslagen, i sig en vansklig och felbildande fråga men det hör inte hit just nu även om också det är symptomatiskt för läget. Hon tog frivilligt kommandot och förklarade att hon kunde tre men inte det fjärde, "korn, havre, kli och vad är det sista?" Så går det när man ägnar mer tid åt bantning än åt läsning... En annan gång hon utmärkte sig särskilt lysande var under NO:n när det uppdagades att jorden var 4,5 miljarder år gammal. Med sin patenterade entusiasm utbrast hon "Men vad betyder det? 4,5 miljarder år? Betyder det att den är 4 miljarder år och 5 månader eller?".

Det var illa på den tiden, men det var begränsat till ett fåtal iaf. Nu har förloppet antagit epidemiska proportioner i och med att dumhet dessvärre är väldigt smittsamt. Det påminner väldigt mycket om herpes på det viset. Precis som med herpes verkar folk som tvingas inse att de är dumma göra så gott de kan. De får leva med det och går runt och hoppas att det inte ska märkas eller i vart fall inte synas.

Tänk då att flera år efter att det här äntligen har upphört, något av en lögn... det tar egentligen aldrig slut då dessa människor finns överallt, behöva uppleva följande lektion i samhällskunskap. Temat för de senaste veckornas undervisning har varit demokrati, riksdag och regering etc. Idag var ämnet grundlagarna, något som förberetts genom studier av dessa samt besvarandet av 14 frågor på ämnet. Bland klassens alla talanger fanns en flicka vars sargade inre genom något slags mental exhibitionism prompt skulle blottas. När det framkommit att till exempel kronprinsessan för att få gifta sig måste få sin gemål godkänd inte bara av kungen utan även av riksdagen, kom frågan som en blixt från klar himmel.

Kan Fredrik (Reinfeldt) avrätta kungen?


Jag utgår från att hon menade "får" statsministern avrätta kungen men även då är frågan galet underhållande. Den stackars läraren såg ut som att han inte visste riktigt vad han skulle svara. Jag såg för mitt inre matadoren från Tjuren Ferdinand som i vild förtvivlan sliter sitt hår. Efter ett par osedvanligt tysta sekunder förklarar han helt enkelt att vi inte har dödsstraff i Sverige. Stafettpinnen byter snabbt hand och hamnar hos nästa ljus i klassen. Han hade snabbt och enkelt kommit på en följdfråga som bara måste ställas:

Men om vi hade dödsstraff, då skulle Fredrik kunna avrätta kungen?

Nu gick jag över från att gråta inombords till att balansera på gränsen till att skrika högt.Det finns ett engelskt uttryck som lyder He does not suffer fools gladly och det stämmer väldigt bra på mig. Det är strikt ansvar för dumhet och jag var så nära att ta på mig rollen som åklagare, domare och bödel att jag förvånade mig själv genom att lyckas låta bli. Det var nog det mest prövande jag varit med om någonsin. Det enda jag kan finna någon som helst tröst i är att killen jag är assistent åt hör till de mest begåvade. Det känns bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar