Äntligen! Ett antal av landets större tidningar har lyckats hitta någonting som faktiskt är av intresse. Det är två svanar som har skiljt sig och dessutom har de hittat varsin ny partner. Svanar har en obehagligt stark tradition av att hålla ihop livet ut. Det är i det närmaste på en obligatorisk basis, något som alltid stör mig. Och svanarna och deras äktenskap har stört mig bra länge nu. Men nu är det slut. Man kan också läsa att under de senaste 40 åren har man i Slimbridge studerat 4000 par svanar och det är bara den andra gången som ett par har skiljt sig.och hittat nya partners.
For those about to rock - we salute you!
Läs mer:
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Dagen
27 jan. 2010
Gammalt godis i arkivet
Jag har lyckats gräva fram en gammal blogg från ett par år sedan. Den hade sina briljanta stunder som jag fortfarande försöker hitta tillbaka till, men det kommer om ett litet tag. Till dess kan ni glutta på det gamla godiset. Själv ångrar jag att jag aldrig skrev den sista delen i min serie om toalettikett. Det var en bra serie...
Den Yngre Perssons Lidanden
Den Yngre Perssons Lidanden
26 jan. 2010
3-i-topp: Guideböcker till vansinnets rand
1. De Intellektuella
Paul Johnsons "Intellectuals" är utgiven på svenska av Timbro under namnet "De Intellektuella". Det är en underbar genomgång av ett tio-tal intellektuella och beskriver dem ur ett perspektiv som lyfter fram deras galna, skadade sidor. Kapitlet om Ernest Hemingway är något av det mest underhållande jag läst. Han skadade sig nämligen så gott som varje gång han drängfull, och han var drängfull så gott som varje dag. Boken innehåller en redogörelse för de mer prominenta av hans fylleskador som bland annat innefattar en omgång med en varmvattenberedare. De Intellektuella är ett måste för alla som älskar genier med galna baksidor.
2. Bråkmakarna
Bråkmakarna är skriven av Ulf Nilsson och gavs ut 1981. Trots de 29 åren som har gått sedan dess är den fortfarande ett standardverk på området. Den går snabbt igenom 54 olika kända människor genom historien och presenterar deras karriär som bråkmakare. Det är rikt illustrerad bok och urvalet av människor som behandlas i den är över lag mycket bra. Dock kunde man önska att den lämnade några därhän för att gå mer på djupet på andra. En av mina favoriter i Bråkmakarna är Brendan Behan, den irländske skådespelaren, poeten, författaren och framför allt alkoholisten. Ett stycke som säger väldigt mycket om Behan är det följande:
"På hösten 193, då Brendan Behan var 16 år, greps han i Liverpool med dynamit och detonatorer i sin väska. Uppgiften var att spränga slagskeppet George V i luften och även om försöket aldrig kom längre än till förberedelser, var de engelska domarna just vid andra världskrigets början inte beredda att visa någon skonsamhet - allra minst mot irländare. Behan fick tre års uppfostringsanstalt och utvisades därefter. Kort tid efter hemkomsten arresterades han på nytt och fick fjorton års tukthus för förberedelse till mord på två detektiver; i samband med allmän amnesti släpptes han efter fem. Han fick jobb som målare, vilket uteslutande är intressant på grund av en klassisk replik:
- Ge mig inte sparken, vädjade han till sin arbetsgivare. Tänk på att fem små barägare är beroende av mig."
Bråkmakarna går att få tag på på ett flertal antikvariat runtom i landet för en summa som varierar mellan 100 och 200 kronor.
3. Döda Vita Män
Det känns lite tjatisgt att gnälla om Hakelius mästerverk igen, men det är en storslagen presentation av människors mindre normala sidor. Framför allt sätter den en mängd underliga personer i samband med varandra på ännu underligare vägar. Det är fascinerande läsning skriven av Sveriges mest underhållande kolumnist och ett måste för alla oss som kärt håller av det avvikande.
Det som verkligen smärtar mig är att jag av dessa tre måste ha-böcker bara äger Bråkmakarna. De Intellektuella har jag letat efter i ett par år nu och jag har precis funnit den på ett antikvariat i Stockholm. Nu måste jag bara bestämma mig för huruvida jag har råd med den just nu. Döda Vita Män har jag inte heller men den kommer inte att vara några problem att införskaffa, och det skänker mig ett väldigt lugn just nu.
Paul Johnsons "Intellectuals" är utgiven på svenska av Timbro under namnet "De Intellektuella". Det är en underbar genomgång av ett tio-tal intellektuella och beskriver dem ur ett perspektiv som lyfter fram deras galna, skadade sidor. Kapitlet om Ernest Hemingway är något av det mest underhållande jag läst. Han skadade sig nämligen så gott som varje gång han drängfull, och han var drängfull så gott som varje dag. Boken innehåller en redogörelse för de mer prominenta av hans fylleskador som bland annat innefattar en omgång med en varmvattenberedare. De Intellektuella är ett måste för alla som älskar genier med galna baksidor.
2. Bråkmakarna
Bråkmakarna är skriven av Ulf Nilsson och gavs ut 1981. Trots de 29 åren som har gått sedan dess är den fortfarande ett standardverk på området. Den går snabbt igenom 54 olika kända människor genom historien och presenterar deras karriär som bråkmakare. Det är rikt illustrerad bok och urvalet av människor som behandlas i den är över lag mycket bra. Dock kunde man önska att den lämnade några därhän för att gå mer på djupet på andra. En av mina favoriter i Bråkmakarna är Brendan Behan, den irländske skådespelaren, poeten, författaren och framför allt alkoholisten. Ett stycke som säger väldigt mycket om Behan är det följande:
"På hösten 193, då Brendan Behan var 16 år, greps han i Liverpool med dynamit och detonatorer i sin väska. Uppgiften var att spränga slagskeppet George V i luften och även om försöket aldrig kom längre än till förberedelser, var de engelska domarna just vid andra världskrigets början inte beredda att visa någon skonsamhet - allra minst mot irländare. Behan fick tre års uppfostringsanstalt och utvisades därefter. Kort tid efter hemkomsten arresterades han på nytt och fick fjorton års tukthus för förberedelse till mord på två detektiver; i samband med allmän amnesti släpptes han efter fem. Han fick jobb som målare, vilket uteslutande är intressant på grund av en klassisk replik:
- Ge mig inte sparken, vädjade han till sin arbetsgivare. Tänk på att fem små barägare är beroende av mig."
Bråkmakarna går att få tag på på ett flertal antikvariat runtom i landet för en summa som varierar mellan 100 och 200 kronor.
3. Döda Vita Män
Det känns lite tjatisgt att gnälla om Hakelius mästerverk igen, men det är en storslagen presentation av människors mindre normala sidor. Framför allt sätter den en mängd underliga personer i samband med varandra på ännu underligare vägar. Det är fascinerande läsning skriven av Sveriges mest underhållande kolumnist och ett måste för alla oss som kärt håller av det avvikande.
Det som verkligen smärtar mig är att jag av dessa tre måste ha-böcker bara äger Bråkmakarna. De Intellektuella har jag letat efter i ett par år nu och jag har precis funnit den på ett antikvariat i Stockholm. Nu måste jag bara bestämma mig för huruvida jag har råd med den just nu. Döda Vita Män har jag inte heller men den kommer inte att vara några problem att införskaffa, och det skänker mig ett väldigt lugn just nu.
Visdomsord från Köping
Jag såg på I En Annan Del Av Köping igår. De är helt underbara de där fyra. Det är ett riktigt må bra-program och sådana är det banne mig ont om. Jag älskar när Linda ska tala ut med Mats. Hon bubblar på och han svarar i bästa fall kort med "ja" eller "nej" och i många fall inte alls. Och det bästa är att det alltid hjälper! Gårdagens avsnitt bjöd på ett underbart citat av Linda Hammar:
"Man får inte glömma pussar. Inte ens på söndagar. Det borde alla killar fatta."
Tio poäng!
"Man får inte glömma pussar. Inte ens på söndagar. Det borde alla killar fatta."
Tio poäng!
Fred ut, Kanin!
Dagens tredje stora lycka låg och väntade på mig i min inkorg. Det händer inte onödigt ofta kan jag lova. Maken till trist läsning får man leta efter. Men icke desto mindre fann jag där glädjen av att ha en bror. Vi håller som bäst på att försöka styra upp en nördhelg deluxe i februari med en gemensam vän av gammalt snitt. Jag skickade nyligen ett mail till pöjken för att berätta vilka dagar under månaden jag är upptagen och avslutade det hela med frasen "Fred ut, Kanin!" Jag tycker om att snickra ihop små saker bara för att kasta ut bland folk. Det fungerar mest som ett sätt att sondera den sociala terrängen. Ofta hittar jag någon som förstår jag syftar på och då är allt väl. Det händer givetvis att det tar ett tag innan jag hittar vederbörande men det brukar alltid lösa sig till slut. Men den här linen har jag slängt mig med till och från i minst ett års tid utan att få napp. Så dött har det varit att jag stundtals funderat på att bli deprimerad. Men helt plötsligt efter vad som känns som ett livslångt sökande hittar jag någon och då visar sig fanskapet vara min egen bror. Inte illa! Jag borde iofs ha prövat den på honom tidigare, han är bra listig faktiskt så det förvånar mig att jag inte försökt.. Men sånt är livet. Det här har i vart fall stärkt mig i tron. Jag ämnar nu överösa alla jag känner med frasen i hopp om att hitta ännu en till vårt sällskap. En trio måste rimligtvis gå att få ihop... Således
Fred ut, Kanin!
Fred ut, Kanin!
Lyckan fortsätter
Jag har de senaste månaderna önskat att jag i mina bokhyllor skulle ha någon slags samlingsverk över några av Edgar Allan Poes verk. I otaliga timmar har jag grämt mig över att jag inte passade på under den föregående bokrean. Då fanns Poe samlade verk i tre band eller något i den stilen att tillgå för en facil penning. Jag vet att jag inte hade råd men jag kan ändå inte låta bli att tänka att jag måste ha köpt någonting annat som jag kunde ha levt lika väl utan.
En olycka kommer sällan ensam brukar man gärna påstå när karman slår till. Detsamma verkar vara sant för lycka. Jag var nere och kröp runt under mitt köksbord (en vacker dag ska jag rita en karta över min bur så att bedriften blir tydligare) på jakt efter något som jag har glömt för länge sedan. Plötsligt såg jag ljuset. Jag såg det gudomliga ljuset från skatten vid regnbågens slut. Den Heliga Graal var äntligen min! Jag hittade Edgar Allan Poe - Selected Writings från the Penguin English Library. En mycket trevlig överaskning. När jag väl höll den i mina händer insåg jag att jag hittade den i en av Röda Rummets boklådor för tre somrar sedan. Jag gav tio kronor för den och aldrig har jag sett maken till mer välinvesterade pengar.
Här är den, my precious:
Den hemska bakgrunden i fotot beror på att jag har fotat boken mot den enda tomma ytan i min bur just nu - min skrivbordsstol. Det där är således min stolsdyna. Den är inte vacker, men jösses så bekväm den är. Den allmänt sjaskiga kvaliteten på bilden beror på att den är tagen med min mobilkamera. Varför? Har inget annat att fota med naturligtvis... jösses...
En olycka kommer sällan ensam brukar man gärna påstå när karman slår till. Detsamma verkar vara sant för lycka. Jag var nere och kröp runt under mitt köksbord (en vacker dag ska jag rita en karta över min bur så att bedriften blir tydligare) på jakt efter något som jag har glömt för länge sedan. Plötsligt såg jag ljuset. Jag såg det gudomliga ljuset från skatten vid regnbågens slut. Den Heliga Graal var äntligen min! Jag hittade Edgar Allan Poe - Selected Writings från the Penguin English Library. En mycket trevlig överaskning. När jag väl höll den i mina händer insåg jag att jag hittade den i en av Röda Rummets boklådor för tre somrar sedan. Jag gav tio kronor för den och aldrig har jag sett maken till mer välinvesterade pengar.
Här är den, my precious:
Den hemska bakgrunden i fotot beror på att jag har fotat boken mot den enda tomma ytan i min bur just nu - min skrivbordsstol. Det där är således min stolsdyna. Den är inte vacker, men jösses så bekväm den är. Den allmänt sjaskiga kvaliteten på bilden beror på att den är tagen med min mobilkamera. Varför? Har inget annat att fota med naturligtvis... jösses...
25 jan. 2010
Livet tittar upp
Life is looking up. Det är en trevlig känsla. Just nu är allting strålande, på ett ganska avslaget och bedövat sätt men ändå strålande. Presidenten är tillbaka i Pelle Svanslös och lärdomens stad igen. Det firades med en halvliter glass av bästa sort, kulpösa mängder earl grey och romantiskt kostymdrama i form av Sense and Sensibility. Det kan framstå som en aning homoerotiskt, men så är icke fallet. Våra intressen råkar bara vara i den anglofila riktningen. Och nog för att det här var trevligt i sig, sällskap är ett sällsynt nöje för en pojk vars flesta vänner för länge sedan tog examen och övergick i diasporan. Det är dock inte tillräckligt för att dra upp min melankoli till den passiva eufori jag nu känner. Han hade dock med sig lite saker och det däremot hade en underbar verkan.
Det första som presenterades var Försoning med Keira Knightley och James McAvoy. Keira Knightley har alltid varit en av våra stora favoriter. Hon besitter ett tidvis odödligt ansiktsagerande och har en oslagbar energi. Lysande människa, antar jag... Jag har ännu inte sett Försoning, en av mina stora skamfläckar, men nu ska det bli av och jag är snudd på uppspelt. Vad gäller mina stora skamfläckar bör kanske tilläggas att jag har ganska många, ganska stora skamfläckar, vilket är bra. Då stör man isig inte så mycket på någon enskild fläck.
Det andra tinget som presenterades för mig var OZ-boxen. Jag har sedan tidigare säsong 1 och 2 på dvd men Presidenten tyckte väldigt, väldigt bra om sig själv i julas och lät de egenköpta gåvorna skölja över honom likt glåpord över ett orginal. OZ är en underbar och något våldsam serie. Den målar en i det närmaste totalt nattsvart bild av mänskligheten. Det finns inget hopp. Ingen bättring väntar den orättfärdige. Vi kan inte förändra oss. Den enda strimman av hopp är McManus, som är en alltför blåögd tänkare för att någonsin lyckas, och Beacher, som skulle kunna lyckats ta sig ur det hela om inte kärleken och frihetens skuldkänslor tvingat honom tillbaka i ekorrhjulet. Schillinger är en annan, osedvanligt sevärd karaktär. Ett porträtt av ren, kalkulerad, genuin ondska. På det hela taget är OZ som Days of Our Lives, men för pojkar.
Det bästa av allt är dock att han hade med sig Döda Vita Män, skriven av Johan Hakelius. Hakelius är tveklöst Sveriges bästa bästa kolumnist. Han är den enda jag är beredd att faktiskt betala för att läsa. Ärlig, rolig, syrlig och anglofil sammanfattar han det bästa hos människan. Döda Vita Män är en bok som jag har längtat efter ända sedan den kom ut i höstas. Han är en dåre, och han älskar dårar. Och jag älskar dårar, särskilt dårar som skriver om andra dårar. Jag har redan hunnit igenom förordet och det första kapitlet som handlar om Jeffrey Bernard. Resten tänker jag med stort nöje läsa igenom på bussresorna fram och tillbaka till Västervik i helgen. Jag har aldrig sett fram emot själva resorna så mycket som jag gör den här gången.
Det första som presenterades var Försoning med Keira Knightley och James McAvoy. Keira Knightley har alltid varit en av våra stora favoriter. Hon besitter ett tidvis odödligt ansiktsagerande och har en oslagbar energi. Lysande människa, antar jag... Jag har ännu inte sett Försoning, en av mina stora skamfläckar, men nu ska det bli av och jag är snudd på uppspelt. Vad gäller mina stora skamfläckar bör kanske tilläggas att jag har ganska många, ganska stora skamfläckar, vilket är bra. Då stör man isig inte så mycket på någon enskild fläck.
Det andra tinget som presenterades för mig var OZ-boxen. Jag har sedan tidigare säsong 1 och 2 på dvd men Presidenten tyckte väldigt, väldigt bra om sig själv i julas och lät de egenköpta gåvorna skölja över honom likt glåpord över ett orginal. OZ är en underbar och något våldsam serie. Den målar en i det närmaste totalt nattsvart bild av mänskligheten. Det finns inget hopp. Ingen bättring väntar den orättfärdige. Vi kan inte förändra oss. Den enda strimman av hopp är McManus, som är en alltför blåögd tänkare för att någonsin lyckas, och Beacher, som skulle kunna lyckats ta sig ur det hela om inte kärleken och frihetens skuldkänslor tvingat honom tillbaka i ekorrhjulet. Schillinger är en annan, osedvanligt sevärd karaktär. Ett porträtt av ren, kalkulerad, genuin ondska. På det hela taget är OZ som Days of Our Lives, men för pojkar.
Det bästa av allt är dock att han hade med sig Döda Vita Män, skriven av Johan Hakelius. Hakelius är tveklöst Sveriges bästa bästa kolumnist. Han är den enda jag är beredd att faktiskt betala för att läsa. Ärlig, rolig, syrlig och anglofil sammanfattar han det bästa hos människan. Döda Vita Män är en bok som jag har längtat efter ända sedan den kom ut i höstas. Han är en dåre, och han älskar dårar. Och jag älskar dårar, särskilt dårar som skriver om andra dårar. Jag har redan hunnit igenom förordet och det första kapitlet som handlar om Jeffrey Bernard. Resten tänker jag med stort nöje läsa igenom på bussresorna fram och tillbaka till Västervik i helgen. Jag har aldrig sett fram emot själva resorna så mycket som jag gör den här gången.
Det är inte lätt att vara Gud
I egenskap av överstepräst är det viktigt att påminna både sig själv och sin flock att det faktiskt inte är lätt att vara Gud. Det kan också vara bra att påminna flocken om varför:
Gud vägar äro outgrundliga, så är det sagt och det är alla ganska överens om. Är man otydligt i sina direktiv och önskningar får man också finna sig i att det ganska sällan blir som man vill.
Gud vägar äro outgrundliga, så är det sagt och det är alla ganska överens om. Är man otydligt i sina direktiv och önskningar får man också finna sig i att det ganska sällan blir som man vill.
24 jan. 2010
Vad är det jag håller på med egentligen
Just nu vet jag ärligt talat inte riktigt, och det stör mig en inte så liten smula. Jag läser min sista kurs på juristprogrammet just nu, bortsett från en omtenta som spökar och ett examensarbete. Internationella organisationer heter kursen i fråga. Vi håller som bäst på att förbereda oss inför det andra seminariet. Det första seminariet gick på alla sätt och vis strålande och fru professor var uttryckligen mycket imponerad av mig och min basgruppskompis. Men inför andra seminariet vet jag varken in eller ut. Temat för seminariet är "Medlemskap och institutionell uppbyggnad" och vi har tilldelats the Lockerbie case.
Lockerbieincidenten och det efterföljande juridiska spelet handlar om ett flygplan som1988 sprängdes sönder och samman över Lockerbie, en liten ort i södra Skottland. 270 människor omkom, varav 11 var invånare i Lockerbie som träffades av vrakdelar. Det tog inte så lång tid innan UK och USA (det var ett Pan Am-plan på väg till NY) kom fram till att två libyer hade placerat sprängladdningarna ombord på planet och krävde att Libyen skulle lämna ut dessa för att ställas inför rätta. Libyen hade en lång tradition av statligt understödd terrorism vid den här tiden och stödde öppet alla tänkbara terrorgrupper runtom i världen. Libyen vägrade naturligtvis att lämna ut de bägge herrarna och menade att man själva gjorde en undersökning i fallet. Ingenting händer således vilket stör såväl UK som USA. De agerar då genom FN:s Säkerhetsråd och antar en resolution som mer eller mindre talar om att Libyen genom att inte lämna ut de misstänkta samt genom att de vägrar ta avstånd från terrorism utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Libyen väcker indignerat talan hos Internationella domstolen (ICJ) och vill att den ska tala om att den har fullgjort sina internationella plikter. Alla parter var nämligen del av Montrealkonventionen som ger dem rätt att välja mellan utlämning och att själva ställa de misstänkta inför rätta. USA och UK svarar med en ny reolution genom Säkerhetsrådet varigenom man kräver att Libyen tar sig i kragen och lämnar ut de misstänkta tu.
Det här fallet är enormt omskrivet i den internationella juridikens värld. Det är det dessutom av en väldigt god anledning. FN-systemet innefattar nämligen ingen juridisk konstitutionell kontrollfunktion. FN:s organ avgör i princip själva sin funktion och inom vilka gränser man måste hålla sig. Tidigare var det här inte något som man betraktade som ett problem i och med att Säkerhetsrådet inte gjorde särskilt mycket under kalla krigets dagar. Sovjet veto-blockerade allt USA ville göra och vice versa. Efter kalla kriget ökade dock Säkerhetsrådets aktivitet i det närmaste explosionsartat. Detta fick många att fundera över om det inte borde finnas någon kontroll för att säkerställa att rådet inte tog sig för stora friheter. Många funderade dessutom över att rådet kanske redan hade för stora befogenheter nu när det faktiskt kunde utföra det uppdrag som ålagts det i fördraget. Och det var precis det här som aktualiserades i och med Lockerbie-fallen. Plötsligt fann sig den inernationella domstolen i en situation där den kunde bli tvungen att uttala sig kring huruvida Säkerhetsrådets resolutioner var giltiga. Det hade visserligen hänt tidigare i viss utsträckning, men bara i fall där man redan konstaterat att de var giltiga. Här fanns dock en stor sannolikhet att de skulle komma fram till motsatsen.
1999 överlämnade sig dock de två efterlysta till den internationella rättvisan och ställdes inför en skotsk domstol i Nederländerna, en inte helt vanlig variant på det hela taget. Det här ledde också i förlängningen till att målet lades ned på parternas begäran. Domstolen hann alltså aldrig ta ordentlig ställning i frågan. Det här har dock diskuterats livligt och länge i den internationella juridiska litteraturen. Det är också ett otroligt intressant fall och jag kan prata både länge och väl om det. Det är inte det som stör mig just nu. Däremot stör jag mig på det faktum att vi i princip gick igenom det här under det första seminariet. Min basgrupp gick igenom Namibia-fallet som bland annat aktualiserar just den här frågan. Det här kan dessvärre betyda två saker. Det första och ur mitt perspektiv mest tilltalande alternativet är att vi var lite väl skickliga under det första seminariet. Det är inte helt otänkbart, fru professor talade om redan då att vi hade gjort ett imponerande jobb som vida översteg vad som hade framkommit i de tidigare seminariegrupperna. Det skulle kunna tala för att det aldrig var tänkt att vi skulle lyckas komma in på det under det första seminariet. Det andra, mindre behagliga alternativet är att det här fallet har en annan viktig dimension som jag helt har missat. Det här är en högst obehaglig tanke som jag just nu umgås väldigt intensivt med för att försöka kunna undanröja den. Ju mer jag läser desto mer tror jag att det faktiskt är det första alternativet som föreligger, men jag lyckas inte skaka av mig känslan av nära förestående förödelse.
Att man är paranoid betyder ju inte att jag inte förföljd. Viktigt att komma ihåg.
Lockerbieincidenten och det efterföljande juridiska spelet handlar om ett flygplan som1988 sprängdes sönder och samman över Lockerbie, en liten ort i södra Skottland. 270 människor omkom, varav 11 var invånare i Lockerbie som träffades av vrakdelar. Det tog inte så lång tid innan UK och USA (det var ett Pan Am-plan på väg till NY) kom fram till att två libyer hade placerat sprängladdningarna ombord på planet och krävde att Libyen skulle lämna ut dessa för att ställas inför rätta. Libyen hade en lång tradition av statligt understödd terrorism vid den här tiden och stödde öppet alla tänkbara terrorgrupper runtom i världen. Libyen vägrade naturligtvis att lämna ut de bägge herrarna och menade att man själva gjorde en undersökning i fallet. Ingenting händer således vilket stör såväl UK som USA. De agerar då genom FN:s Säkerhetsråd och antar en resolution som mer eller mindre talar om att Libyen genom att inte lämna ut de misstänkta samt genom att de vägrar ta avstånd från terrorism utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Libyen väcker indignerat talan hos Internationella domstolen (ICJ) och vill att den ska tala om att den har fullgjort sina internationella plikter. Alla parter var nämligen del av Montrealkonventionen som ger dem rätt att välja mellan utlämning och att själva ställa de misstänkta inför rätta. USA och UK svarar med en ny reolution genom Säkerhetsrådet varigenom man kräver att Libyen tar sig i kragen och lämnar ut de misstänkta tu.
Det här fallet är enormt omskrivet i den internationella juridikens värld. Det är det dessutom av en väldigt god anledning. FN-systemet innefattar nämligen ingen juridisk konstitutionell kontrollfunktion. FN:s organ avgör i princip själva sin funktion och inom vilka gränser man måste hålla sig. Tidigare var det här inte något som man betraktade som ett problem i och med att Säkerhetsrådet inte gjorde särskilt mycket under kalla krigets dagar. Sovjet veto-blockerade allt USA ville göra och vice versa. Efter kalla kriget ökade dock Säkerhetsrådets aktivitet i det närmaste explosionsartat. Detta fick många att fundera över om det inte borde finnas någon kontroll för att säkerställa att rådet inte tog sig för stora friheter. Många funderade dessutom över att rådet kanske redan hade för stora befogenheter nu när det faktiskt kunde utföra det uppdrag som ålagts det i fördraget. Och det var precis det här som aktualiserades i och med Lockerbie-fallen. Plötsligt fann sig den inernationella domstolen i en situation där den kunde bli tvungen att uttala sig kring huruvida Säkerhetsrådets resolutioner var giltiga. Det hade visserligen hänt tidigare i viss utsträckning, men bara i fall där man redan konstaterat att de var giltiga. Här fanns dock en stor sannolikhet att de skulle komma fram till motsatsen.
1999 överlämnade sig dock de två efterlysta till den internationella rättvisan och ställdes inför en skotsk domstol i Nederländerna, en inte helt vanlig variant på det hela taget. Det här ledde också i förlängningen till att målet lades ned på parternas begäran. Domstolen hann alltså aldrig ta ordentlig ställning i frågan. Det här har dock diskuterats livligt och länge i den internationella juridiska litteraturen. Det är också ett otroligt intressant fall och jag kan prata både länge och väl om det. Det är inte det som stör mig just nu. Däremot stör jag mig på det faktum att vi i princip gick igenom det här under det första seminariet. Min basgrupp gick igenom Namibia-fallet som bland annat aktualiserar just den här frågan. Det här kan dessvärre betyda två saker. Det första och ur mitt perspektiv mest tilltalande alternativet är att vi var lite väl skickliga under det första seminariet. Det är inte helt otänkbart, fru professor talade om redan då att vi hade gjort ett imponerande jobb som vida översteg vad som hade framkommit i de tidigare seminariegrupperna. Det skulle kunna tala för att det aldrig var tänkt att vi skulle lyckas komma in på det under det första seminariet. Det andra, mindre behagliga alternativet är att det här fallet har en annan viktig dimension som jag helt har missat. Det här är en högst obehaglig tanke som jag just nu umgås väldigt intensivt med för att försöka kunna undanröja den. Ju mer jag läser desto mer tror jag att det faktiskt är det första alternativet som föreligger, men jag lyckas inte skaka av mig känslan av nära förestående förödelse.
Att man är paranoid betyder ju inte att jag inte förföljd. Viktigt att komma ihåg.
Etiketter:
Internationella organisationer,
Lockerbie,
Uppsala universitet
Melodikrysset v. 3 2010
Another one bites the dust!
Det var ett par veckor sedan jag tog mig för att lösa melodikrysset, senast var nog i julas när jag och min ömma moder löste det tillsammans. Den här gången kändes det hopplöst flera gånger, jag funderade på om min hjärna fortfarande låg och sov, men det löste sig ofta framåt slutet av låtarna och i ett fal på ren pin kiv, det kan inte vara så mycket annat. I snabba drag blev det ungefär så här:
V1) Jag lyssnar på det mesta men dansband är inte min genre, så enkelt är det. Men lik förbannat skulle dagens kryss inledas med dansband, det var ungefär då jag började förtvivla. Min hjärna inledde starkt med att förklara att det fanns inte på kartan att tala om vilka det var, men framåt slutet av låten gav den med sig och erkände att den hade visst koll men ville inte tillstå det. Det visade sig vara ARVINGARNA som sjöng "Kärlek Överallt". Det gav inte mersmak.
V6+7) Äntligen någonting som jag kände igen. Musiken var ur Chess och en av upphovsmännen var således Benny ANDERSSON. Gitarrspelet var omisskännlig och kom från the Shadows, vilkket för krysset sökta fenomen blir SKUGGOR.
V9) Återigen en duglig skopa tur. Jag kan i princip namnet på en back up-kör och det är just AVEC som backade Berghagen på Skansen. Ibland ska man ha tur, annars hade det blivit väldigt knivigt den här gången.. =)
V11) Barnprogram, nu är vi verkligen inne på mitt område: Barnlitteratur och .program av kvalitet. Det var signaturen till Fablernas värld som susade förbi och det eftersökta djuret är UGGLA. Otroligt förtjänstfullt program det där.
V13 + L2) Nu började det kännas lite väl enkelt. Sov DU lilla VIDEUNG har man sjungit alldeles för många gånger för att kunna glömma bort det, även om det var väldigt många år sedan nu.
V14) Temat "Kultur för de lägre åldrarna" var starkt i kryssets nedre halva. Serien som hör ihop med den oförglömliga signaturmelodin var givetvis FAMILJEN Adams. Raul Julia var underbar som Gomez och med rollen som general Bison i Street Fighter blev han cementerad som hjälte för en riktigt ung Persson.
L1) Bryan ADAMS sjöng "Have You Ever Really Loved a Woman". Sist jag hörde något om Adams arbetade han som framgångsrik fotograf, flitigt anlitad av diverse stora tidningar. Skönt att se såväl FAMILJEN som ADAMS fick plats i dagens kryss. Lite finurligt nästan...
L2) Se V13.
L3) Psalmer är inte min kopp te, det kan jag inte påstå utan att tala med ovanligt kluven tunga. Missförstå mig inte, jag kan de vanliga alstren som man utsätts för de gånger man råkar befinna sig i kyrkan, men utöver dessa är jag ett i det närmaste oskrivet blad. Men Pelle Karlsson känner jag åtminstone till. Jag känner dessutom till åtminstone en av alla hans psalmer och hör och häpna, var det inte den som dök upp i högtalarna? Jo då. NÄR Du Går Över Floden. Nu började tro att dagens urval var skräddarsytt för mig. Men ibland ska man som sagt ha tur.
L4) Ingen aning om vad det var för musik. Det lät bekant som satan men ändå helt omöjligt att placera. Eldeman har en skrämmande förmåga att ta fram versioner av låtar som är så långt ifrån originalen som det bara går. Men det var ett land som söktes och det enda som passar in är AUSTRALIEN.
L5) En av mina stora favoriter NINA Simone sjöng "My Baby Just Cares For Me". Jag upptäckte Simone i samband med filmen The Big Lebowski där hon medverkade med låten "I Got It Bad And That Ain't Good" och har varit förtjust i henne sedan dess. Hela soundtracket till the Big Lebowski är för övrigt väl värt att lyssna igenom.
L8+10) Svensk dokusåpahistoria. CLUB GOA är svårt att glömma dels tack vare oförglömliga insatser av Nalle Knutsson och Jugge, dels för att min nuvarande chef var med i programmet. Mycket underhållande. =)
L11) ULF Lundell kan ingen svensk gärna ta miste på. Här framförde han "Lilla Kärleken". Ingen av mina Lundellfavoriter men ändå roligt i och med att jag inte hört den mer än någon gång tidigare.
L12) Love Story var filmen och mannen bakom musiken till denna underbara film är Francis LAI. Lai har även gjort en hel del musik till mer erotiska verk som Emmanuelle 2.
Det löste sig till slut. Underbar känsla det där. Nu ska jag ringa far min och hoppas att han inte lyckades med samma sak.
Edit: Dessvärre hade farsgubben lyckats han också. Jag hoppades hårt på att han skulle missa på Lai, men icke. Nåja, bättre lycka nästa vecka.
Det var ett par veckor sedan jag tog mig för att lösa melodikrysset, senast var nog i julas när jag och min ömma moder löste det tillsammans. Den här gången kändes det hopplöst flera gånger, jag funderade på om min hjärna fortfarande låg och sov, men det löste sig ofta framåt slutet av låtarna och i ett fal på ren pin kiv, det kan inte vara så mycket annat. I snabba drag blev det ungefär så här:
V1) Jag lyssnar på det mesta men dansband är inte min genre, så enkelt är det. Men lik förbannat skulle dagens kryss inledas med dansband, det var ungefär då jag började förtvivla. Min hjärna inledde starkt med att förklara att det fanns inte på kartan att tala om vilka det var, men framåt slutet av låten gav den med sig och erkände att den hade visst koll men ville inte tillstå det. Det visade sig vara ARVINGARNA som sjöng "Kärlek Överallt". Det gav inte mersmak.
V6+7) Äntligen någonting som jag kände igen. Musiken var ur Chess och en av upphovsmännen var således Benny ANDERSSON. Gitarrspelet var omisskännlig och kom från the Shadows, vilkket för krysset sökta fenomen blir SKUGGOR.
V9) Återigen en duglig skopa tur. Jag kan i princip namnet på en back up-kör och det är just AVEC som backade Berghagen på Skansen. Ibland ska man ha tur, annars hade det blivit väldigt knivigt den här gången.. =)
V11) Barnprogram, nu är vi verkligen inne på mitt område: Barnlitteratur och .program av kvalitet. Det var signaturen till Fablernas värld som susade förbi och det eftersökta djuret är UGGLA. Otroligt förtjänstfullt program det där.
V13 + L2) Nu började det kännas lite väl enkelt. Sov DU lilla VIDEUNG har man sjungit alldeles för många gånger för att kunna glömma bort det, även om det var väldigt många år sedan nu.
V14) Temat "Kultur för de lägre åldrarna" var starkt i kryssets nedre halva. Serien som hör ihop med den oförglömliga signaturmelodin var givetvis FAMILJEN Adams. Raul Julia var underbar som Gomez och med rollen som general Bison i Street Fighter blev han cementerad som hjälte för en riktigt ung Persson.
L1) Bryan ADAMS sjöng "Have You Ever Really Loved a Woman". Sist jag hörde något om Adams arbetade han som framgångsrik fotograf, flitigt anlitad av diverse stora tidningar. Skönt att se såväl FAMILJEN som ADAMS fick plats i dagens kryss. Lite finurligt nästan...
L2) Se V13.
L3) Psalmer är inte min kopp te, det kan jag inte påstå utan att tala med ovanligt kluven tunga. Missförstå mig inte, jag kan de vanliga alstren som man utsätts för de gånger man råkar befinna sig i kyrkan, men utöver dessa är jag ett i det närmaste oskrivet blad. Men Pelle Karlsson känner jag åtminstone till. Jag känner dessutom till åtminstone en av alla hans psalmer och hör och häpna, var det inte den som dök upp i högtalarna? Jo då. NÄR Du Går Över Floden. Nu började tro att dagens urval var skräddarsytt för mig. Men ibland ska man som sagt ha tur.
L4) Ingen aning om vad det var för musik. Det lät bekant som satan men ändå helt omöjligt att placera. Eldeman har en skrämmande förmåga att ta fram versioner av låtar som är så långt ifrån originalen som det bara går. Men det var ett land som söktes och det enda som passar in är AUSTRALIEN.
L5) En av mina stora favoriter NINA Simone sjöng "My Baby Just Cares For Me". Jag upptäckte Simone i samband med filmen The Big Lebowski där hon medverkade med låten "I Got It Bad And That Ain't Good" och har varit förtjust i henne sedan dess. Hela soundtracket till the Big Lebowski är för övrigt väl värt att lyssna igenom.
L8+10) Svensk dokusåpahistoria. CLUB GOA är svårt att glömma dels tack vare oförglömliga insatser av Nalle Knutsson och Jugge, dels för att min nuvarande chef var med i programmet. Mycket underhållande. =)
L11) ULF Lundell kan ingen svensk gärna ta miste på. Här framförde han "Lilla Kärleken". Ingen av mina Lundellfavoriter men ändå roligt i och med att jag inte hört den mer än någon gång tidigare.
L12) Love Story var filmen och mannen bakom musiken till denna underbara film är Francis LAI. Lai har även gjort en hel del musik till mer erotiska verk som Emmanuelle 2.
Det löste sig till slut. Underbar känsla det där. Nu ska jag ringa far min och hoppas att han inte lyckades med samma sak.
Edit: Dessvärre hade farsgubben lyckats han också. Jag hoppades hårt på att han skulle missa på Lai, men icke. Nåja, bättre lycka nästa vecka.
Mycket ska man se...
Jag satt och associationssurfade en smula på wikipedia, för övrigt ett mycket underhållande tidsfördriv. Plötsligt fann jag mig på en sida som listade olika onlineuppslagsverk. Det var en inte alltför lång lista men bland en del annat kunde man där finna Metapedia. Om man går in på metapedia och ser efter är det inte utan att man hajar till. "Metapedia - Den alternativa encyklopedin" kallar man den. Med "alternativa" förstås, inser man ganska omedelbart, egentligen "nationalistiska". Bland många andra dumheter hittade jag en sida om nationalistisk förlagsverksamhet i Sverige och en länk till en onlinebutik som heter Arminius. Det är tydligen en Kalmarbaserad verksamhet och precis som med porr kommer allt man beställer hem i synnerligen diskreta försändelser. De tillhandahåller bland annat Triumph des Willens på DVD, något som iofs tilltalar en andra världskrigsnörd som mig själv men man kan inte gärna handla där ändå. Alla pengar går nämligen i verksamheten och det vill jag då rakt inte.
Varför allt det här bluddret om en nationalistisk butik på nätet? Jo... De har nämligen en antikvarisk avdelning också. Går man in och tittar på något av verken som tillhandahålls där kan man läsa följande:
"Böckerna säljs för dess historiska värde och inte av politiska skäl."
Det är alltså inte för att främja politiken i verk som "Judefrågan och dess lösning" som man tillhandahåller dem. Nej, nej, nej... Tok heller! Men.... frågan är om samma sak ska antas om de Hitleraffischer som saluförs? Knepigt värre...
Frågan är varför de ens bryr sig om att försöka när det gäller det antikvariska...
Varför allt det här bluddret om en nationalistisk butik på nätet? Jo... De har nämligen en antikvarisk avdelning också. Går man in och tittar på något av verken som tillhandahålls där kan man läsa följande:
"Böckerna säljs för dess historiska värde och inte av politiska skäl."
Det är alltså inte för att främja politiken i verk som "Judefrågan och dess lösning" som man tillhandahåller dem. Nej, nej, nej... Tok heller! Men.... frågan är om samma sak ska antas om de Hitleraffischer som saluförs? Knepigt värre...
Frågan är varför de ens bryr sig om att försöka när det gäller det antikvariska...
19 jan. 2010
Resejournal Från Helvetets Avkrokar: Vimmerby
Skickat till somliga som sms den 11 januari. Publicerat för de mindre privilegierade idag.
Genom Resplus ömma försorg finner jag mig idag i Vimmerby, tidigt om morgonen. För att inte förirra mig i vredens vindlande korridorer ska jag tappert försöka redogöra för det fåtal fördelar som bjuds på orten.
I takt med att länsbussen rullade in mot vad som helt utan ironi kallas för centrum inser man att man hamnat i Lilleputtland. Det finns ingenting som är stort, storslaget eller ens innefattande ambitioner om "grandeur" i Vimmerby. (Astrid Lindgrens Vulgära Värld har avsiktligt lämnats utanför redogörelsen då jag måste värna mitt sinnes sköra struktur.) Det är en liten by. Det är en liten by full av små hus och "människor" så små att de inte ens syns. Här och var tittar även en liten affärsinrättning fram bland de små stråken. En kort promenad bort (för en normal människa bör tilläggas, för de yngre och snabbare elementen bland lokalbefolkningen tar samma strapats tre dagar) finns en liten ICA-butik som förtjänstfullt nog öppnar redan vid åtta om morgnarna. Där kan hugade resenärer inhandla en litet fyrpack mazariner och en liten dosa snus utan att det behöver kosta den lilla portmonnän en allt för ockerartad slant. Detsamma kan inte gärna sägas om det lilla kafé slash kiosk som är inhyst i stationshuset. Där kan dock de stackare som har oturen att finna sig plötsligt belägna på orten införskaffa en överprisad kopp kaffe för att lugna de vid det här laget rimligtvis rätt trasiga nerverna.
Skulle resenären ha något emot det lilla sunkiga stationskaféet kan läget summeras med orden "tough luck". Den lilla byn rymmer inte, såvitt det normala ögat kan se, några andra dylika inrättningar för servering av flytande, lagliga centralstimulerande medel. Resenärer med stort tålamod kan dock försöka sig på att hyra en lokal guide för att på så vis få en mer naturlig upplevelse av detta småländska avträde. Likt andra områden i tredje världen har man i Vimmerby en lång tradition av hög arbetslöshet. För att locka en av infödingarna till arbete behövs inte mer än att man viftar en tjugokronorssedel framför ansiktena på dem. Åsynen av utländsk, livskraftig valuta gör att det genast börjar vattnas i vildens lilla mun. Ett varningens ord är dock på sin plats. Dessa ohöljda vildar hyser icke det utvecklade högre sinne som tillåter oss den moral och uppförandekodex som kännetecknar de civiliserade folken. Håll därför infödingen kort och se till att förvara värdesaker och andra dyrbara persedlar väl dolda. Att de inte förstår dess värde hindrar dem på intet sätt ifrån att försöka stjäla dessa ting.
Nåväl.
Över den lilla byn med de små husen tornar en liten kyrka upp sig.Den är omsorgsfullt placerad högst upp på byns lilla kulle. Detta primitiva puttfolk tillber den kristna guden. Nåja, de tillber den kristna guden, hans son samt ett, för den oinsatte, något diffust spöke. För den sakens skull att detta inte vore nog är de även fulla av vördnad inför den kristna gudens sons påstått ömma moder. "Lika bra att vara på den säkra sidan", resonerar putten. Att kyrkan är belägen så högt beror på två saker. För det första ska guden, sonen, spöket eller gudens gamla en-natts-ragg hela tiden kunna hålla koll på vilka av puttarna som sköter sig. Exakt vem som håller koll beror på vem som har jouren den dagen. Det är en viktig syssla. Vet man inte vilka puttar som sköter sig vet man heller inte vilka puttar som måste bestraffas. Det skulle alltså få till följd att hela det härliga syftet med religionen skulle gå om intet. För det andra måste puttarna gå till kyrkan en gång i veckan. Allra helst ska de även gå in i kyrkan, men det ostridigt viktigaste är att de tar sig dit och skäms över att de inte är där oftare. Skulle den lilla kyrkan inte vara så otillgängligt placerad skulle det inte vara så ansträngande för puttarna att ta sig dit. Skulle puttarna helt plötsligt inte längre tycka att det var jobbigt att gå till kyrkan uppstår så en påtaglig risk att de börjar gå dit mycket oftare, ty de vet inte bättre, och det orkar man gärna inte med. Bortsett från allt detta måste det tillstås att den lilla kyrkan i övrigt förefaller småmysig.
Vad gör man då om man utan varken förvarning eller egen förskyllan plötsligt finner sig i Vimmerby? "Man åker givetvis därifrån", svarar gröngölingen otåligt. "Lättare sagt än gjort", replikerar då den av erfarenhet märkte resenären. Vimmerbyborna tillhandahåller som tidigare nämnts en tågstation. De tillhandahåller dock sällan några tåg. Stationen finns bara till för att ingjuta hopp i de förlorade själar som där dväljs. Tåg påstås gå flera gånger om dagen. Det är dock ett påstående som inte har någonting som helst med sanningen att göra, utom möjligen att driva gäck med den. I likhet med resten av de östra småländerna är tågtrafiken blott ihopdiktad. I vart fall är detta sant vad gäller vinterhalvåret. Inga tåg går, något man vet om men inte erkänner vilket leder till att samtliga resenärer missar sina anslutningar. Denna skadeglädje är det enda sanna nöjet för lilleputten. Inte undra på egentligen, med en sån religion...
Etiketter:
Kristendom,
Lilleputtland,
Reseguide,
Vimmerby
Jul är nu utdansad
Jag behagade ta en smula julledigt från mitt plitande. Det var inte så mycket något jag ville göra som något jag faktiskt var tvungen att göra. Som Överstepräst har man rad viktiga funktioner att fylla och julen är en konkurrensutsatt tid på året. Det räcker inte med en mäktig bergspredikan eller ett underverk begånget inför några hundra trogna följeslagare för att rädda julen. Nej, det krävs så mycket mer.
Därför var jag tvungen att ta en paus från mitt egentliga nöje, det här...
Nuff said.
Därför var jag tvungen att ta en paus från mitt egentliga nöje, det här...
Nuff said.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)