19 dec. 2009

CSI: Uppsala, Spelnördar och Allmänna fördomar





Vansinnets makter har satt klorna i den fridfulla lärdomsstaden. Tidigare idag släpade jag med mig Presidenten för att spana på julklappar inne på Prisfyndet, en otroligt trevlig spelbutik i centrala Uppsala. Det hela visade sig dock ha varit en bortkastad omväg på 50 meter. När vi klev in möttes vi av tekniker från CSI: Uppsala som meddelade att Prisfyndet hade haft inbrott under natten och att undersökningen inte var klar än. Det här leder till en oundviklig fråga:

VEM I HELVETE GÖR INBROTT I EN SPELBUTIK?!?!?!


Till saken hör, för de av er som inte känner till det, att spelnördar själva sällan är av den disposition som krävs för att varken vilja, orka eller kunna utföra inbrott. Skulle någon mot all förmodan vara det skulle detta kriminella driv med största sannolikhet riktas mot någonting annat än den lokala spelbutiken. Jag är medveten om att det börjar lukta fördomar just nu, men jag är säker på min sak varandes en ganska go' spelnörd själv nämligen. Brädspel, och visserligen även rollspel, blir för de flesta antingen något som dör ut väldigt snabbt eller till en stor passion. De lokala spelbutikerna har svårt nog att gå runt och börja inte ens tala om att hålla priserna nere.... hemska London! Vi som spelar brädspel älskar våra brädspelsbutiker helhjärtat och lägger ut en hel del pengar på att stödja verksamheten, inte tvärtom. Jag kan inte ens tänka mig en miniatyrspelare som skulle kunna gå till de här längderna. De är de största nördarna av alla... jo då... Och ingen familjefar utan brädspelintresse skulle komma på tanken att bryta sig in i en spelbutik när det fortfarande rullar så många värdetransporter på våra vägar. Men det finns en till grupp människor som hänger ihop med spelbutikerna och jag är övertygad om att gärningsmannen eller -männen (men jag är 99% säker på att det är pojkar som gjort det...)  står att finnas i den här gruppen.

Barnen. Alla dessa tonårspojkar som spelar Magic the Gathering, Yu-Gi-Oh!, Pokémon, World of Warcraft och diverse andra CCGs. Till att börja med är de instabila till sin natur. Tonåringar är många saker, men ytterst sällan onödigt stabila. Jag kan visserligen hålla med om att det krävs en dugligt bristande stabilitet för att begå ett inbrott, men varför inte. Att ägna sig åt CCGs innebär att ständigt spendera stora mängder pengar på nya kort. Gör man inte det har man inte en chans. Men det är klart, har man en liten grupp där alla är överens om att bara använda lite gamla kort behöver det inte kosta så mycket, men så snart som en frångår principen kommer de andra inte ha någon chans. Och det är verkligen stora pengar som ryker, särskilt för någon i tonåren. Ett paket går på i runda slängar 40 kronor och innehåller då normalt sett ungefär 15 kort. För att bygga upp en bra lek på 60 kort och att hålla den uppdaterad blir schweinteuer! Och för en tonåring från ett normaltfattigt hem men med vänner som kastar ut pengar på det kan jag tro att frestelsen till slut tar överhanden. Att aldrig vara bäst på det som alla vännerna gör bara för att man inte har råd är en ganska överskattad känsla oavsett vad man har för uppfattning om den.

Så tips till polisen, skicka spanare till alla högstadieskolor och leta efter lite lagoma nördar och fråga om det är någon som ovanligt mycket nya kort. Snabbt fixat! CSI: Uppsala!

Jo, förresten.... SLUTA GÖRA INBROTT HOS SPELBUTIKER!!!!

Fast i Uppsala

Om jag nu ändå är fast i Uppsala, vilket jag är, kan jag lika gärna passa på att glädjas över det, vilket jag gör. Har jag ändå bestämt mig för att driva den här bloggen, vilket jag har, kan jag lika gärna passa på att skriva en del om Uppsala, vilket jag ska.

Jag skulle kunna påstå att tanken slog mig när jag snubblade in på bloggkartan.se, men det vore en fet lögn. Det rimliga är snarare att jag är numera Uppsalabo i själ och hjärta, eller mina själ- och hjärtlösa diton. Uppsala är en underbar liten stad och näst Stockholm Sveriges vackraste så varför inte låta min lilla vardag slinka in här då och då. Det skulle ju kunna leda folk att tro att Peller Svanslös och landets äldsta universitet hamnade här av misstag. Så kan vi inte ha det! Buga er för Uppsalas storhet!









Jag har placerat min blogg i Uppsalabloggkartan.se!

Inglorious Basterd

Kvällen stora begivenhet var just Tarantinos senaste lilla skapelse, vilket titeln måhända skvallrade om. Det märktes att det var en Tarantinorulle, inget tal om den saken. Rappa, hårda repliker och inte så lite våld. Men på det hela taget tog det allt för lång tid innan den var över. Det blev, mer exakt, så segt att jag tog mig tid att sätta ihop ett litet bildspel åt Presidenten under tiden. Nu är jag visserligen sådan till min natur att jag gärna gör två saker samtidigt, men det är ändå indikativt att det sker under en film jag aldrig sett tidigare. Sannolikt är det Tarantinos sämsta film hittills, men det är inte nödvändigtvis ett dåligt betyg. Det är trots allt en helt okej film som jag mycket väl kan tänka mig att köpa när den gått ner i pris och närmar sig 2 för 99 kronor. Det råkar för övrigt vara mitt favoritpris vad filmer beträffar.

Inläggets titel är också en referens till den allt annat än ringa kritik jag fått utstå från min flickvän under veckan som har passerat förbi. Presidentens lägliga återkomst till lärdomsstaden sammanföll väldigt väl med en större törst än normalt. Säsongen är ju inne för julöl och vi är båda vänner av Mariestads så vi gav oss på Mariestads julebrygd. Veckans kvällar har ägnats åt filmgluttande på en imponerande nivå samt det osvikliga intaget av två julöl vardera. Julebrygden säljs i fyrpack, därav antalet. Det här låter inte särskilt märkvärdigt för någon vettig människa på planeten. Ännu mindre märkvärdigt ter det sig när man betänker att vi faktiskt pratar om 3,5 % öl. Inte mycket att bli orolig för kan man lätt tycka. Min kära flickvän är dock inte nödvändigtvis, eller rättare sagt inte det minsta, av samma uppfattning. Hon börjar istället mumla om alkoholism när ämnet väl dök upp i dagens telefonsamtal. Eftersom jag känner min flickvän väldigt väl vid det här laget hade jag medvetet undvikit ämnet hela veckan. Det faktum att jag har sällskap om kvällarna irriterar henne tillräckligt. Hon gick till och med så långt som att säga att om jag skulle dricka en starköl per kväll så skulle hon tvingas göra slut. Det är svårt att inte känna hur det riktigt spritter i benen när någon bjuder upp till dans på det här viset. Det är inte mycket som går upp emot att syna när folk bluffar. Agendan är således fastslagen för åtminstone den nära framtiden. Det ska bli mycket underhållande... Kanske...

Nu väntar miss Potter och postkoloniala drömmar.

18 dec. 2009

Programförklaring

Det har blivit lite mjäkigt hittills känner jag. Inte så konstigt kan tyckas. Första dagen på ett nytt jobb, man känner sig för lite grann. Till skillnad från julfesten ett halvår senare innebär det inte sexuella trakasserier utan bara lite social skills. Mad skills... Men det kan stå en upp i halsen efter ett tag, i mitt eget fall redan efter ett väldigt litet tag. Därför använder jag följande video som programförklaring för framtiden (om jag någonsin lyckas baka in den vill säga...):

Vintermagi och Peter Pan-känslor

Mjölken behöver gå åt så det blir visst två koppar te innan det är dags att nanna kudde. Nattens film blev Finding Neverland. Det är en så otroligt vacker skapelse som väcker alla de bästa känslorna till liv i mig. Inte minst den där Peter Pan-sensationen. Känslan av att alltid vara mitt i ett äventyr fyllt av roliga och spännande upptåg. Jag är visserligen fylld av den här känslan oftare än vad som anses lämpligt för någon i min ålder. Jag tror dock att livet är värt allra mest när man njuter av det. Underhållning och mening ger livet värde, svårare är det inte. Inte på pappret i alla fall... Men somliga har svårt för allt.

Min egen Peter Pan-nivå steg kraftigt, tillsammans med många andras, för bara några dagar sedan när snön plötsligt låg vit över staden och julefrid över nejden rådde. Vinterns vita sötma ger mig en smak av magi. En känsla av att allt är möjligt och att skönhet och glädje ryms i allt levande. Det är med andra ord inte helt dumt med snö. För att fira snöns ankomst tog jag min lilla mobilkamera och gick ut i vintermörkret för att föreviga det förgängliga. Inte för att jag egentligen vet vad jag gör när jag fotograferar, men jag tycker att det är roligt. Nästan lika roligt som att plåga andra med resultaten...










Unpopular Demand

Tillbaka igen! Jag vet inte varför själv ens. Icke desto mindre känner jag, ställd inför fait accompli, ett värmens skimmer sprida sig i mitt inre. Det kan bero på en mängd olika saker. Tillfällig sinnesförvirring är en av de mer troliga anledningarna. Tristess har nämnts ett flertal gånger i diskussionerna, vilket även gäller teorin att någon slags skapariver slagit rot i min själ. Men inte då. Inte skulle jag låta min hjärna skapa såna galna bojor för att hålla mig i schack. Hemska London!

Däremot har jag spenderat delar av dagen med att läsa bloggar. Alla dessa bloggar som jag har läst om men aldrig faktiskt läst. Gonzo, Kittie, Blondinbertil och jag vet inte hur många andra. Det lustiga var att ju mer jag läste dessa vanartiga skapelser (av vilka jag verkligen föredrar bertil), desto mer saknade jag min egen blogg. Den tyckte jag i alla fall om, på riktigt.

Det finns visserligen bloggar som jag faktiskt tycker om. En av dem är Edward Bloms blogg. Det är en osedvanligt förtjänstfull människa.

Annat som upptagit min allt annat än värdefulla tid idag är Utvalt - en otroligt trevlig butik i den kungliga huvudstaden, samt Stockholms Auktionsverk - det verkar som att framtiden rymmer ett icke oansenligt antal auktionsbesök. Det finns nästan ingen gräns för vilka underbara ting man kan hitta där för en, i sammanhanget,  ofta blygsam slant.

Nu väntar dock dagens sista kopp te och mycket möjligt en cineastisk upplevelse. Finding Neverland eller Miss Potter vore kära återseenden.